Nästan dagligen kämpar jag emot tårarna som envist tränger sig fram. Jag fixar inte att se gravida på stan, barn på TV eller vad som helst som får mig att tänka på familjelivet. Jag orkar inte prata med vänner av rädsla att de ska avslöja en graviditet, jag vill inte veta. Jag vill leva i min egna lilla bubbla fram till den dag då jag själv har anledning att jubla, skratta och gråta av glädje.

Jag har en hemsk, igenomborrande känsla av att jag tillhör den minoritet som inte kan bli gravid. Att kommande månad skulle vara den månad då jag får plus känns lika troligt som snö på midsommarafton. En vecka kvar till ägglossning, veckorna går i snigelfart. Står inte ut!!