Igår var det föräldrarträff nr 2. Per satt fast i bilkö hem från jobbet och jag var sönderstressad, kom 20 min för sent och missade information om CTG-kurva och skalpelektrod. Men det gjorde inget. Annars var träffen ok, inte mycket mer. Vi pratade om smärtlindring och jag känner mig mindre rädd för EDA, det är ju bra. Vi delades upp i en tjej respektive kill grupp och fick prata om hur man kan förbereda sig på det som komma skall. Går det?? Hade vart kul att lyssna vad killgruppen pratade om =) Vi fick även kolla på en förlossningsfilm, men efter att ha sett både förlossningskliniken, en unge i minuten och sjukhuset kändes det som att det inte var något nytt. Och den var över 20 år gammal, så i början var de flesta mer koncentrerade på att kommentera frisyrer och kläder.

Jag börjar bli nervös inför förlossningen, känner mig alldeles pirrig i kroppen när jag tänker på det och fattar inte hur jag ska fixa det. Natten till i går drömde jag som vanligt en massa, men i drömmen hade jag hela tiden väldigt ont i korsryggen, som en bisak i drömmen liksom. Ryggsmärtan bara var där hela tiden. Men så vaknade jag och insåg att jag faktiskt hade ont på riktigt. Och det, mina vänner, gjorde JÄKLIGT ont. Inte känt något liknande förrut. Samtidigt var magen alldeles stenhård. Ja det där var förvärkar så det heter duga. Och NU börjar jag inse hur ont det kommer göra dagen D. Hjälp.

Varför har jag en massa hemska förvärkar för? Hade inte haft en endaste på över en vecka, men sen den natten har jag till och från känt förvärkar, inte alls lika hemska som den på natten men ändå, hela tiden. Om det varit ett tecken på att förlossningen är närmare än jag tror hade jag köpt det, men vad jag förstår det som så påverkar det inte så därför slipper jag dem gärna!!

Nu blev detta visst ett långt tjötigt inlägg, men men. Mycket som cirkulerar i skallen på mig nu!