Det är verkligen helt otroligt hur snabbt bebisar utvecklas. Man hänger knappt med själv och ändå är man med sin bebis nästan precis hela tiden. Nu under julhelgen har Ingrid tagit ett stort språng. Numera "pratar" hon på som bara den, hon kan sitta länge och ha en "konversation" med någon. Hon har även börjat skratta högt och man märker att hon älskar när man busar med henne. Hon blir stadigare och stadigare och sitter numera i knät om man bara håller lite lätt om hennes rygg. Älskade lilla skrutta, vad fort tiden går! Jag får ångest som f*n när jag tänker på de senaste 2 månaderna, usch vad det känns som att jag förlorat tiden med min dotter. Önskar så att jag hade varit uppriktigt glad och lycklig, att jag njöt mer av henne. När jag tittar på bilder av mig själv, leendes med Ingrid i min famn, kan jag inte sluta tänka på hur olycklig jag kände mig inombords, hur trasig min själ var. Falska leenden. En fasad. Undra när jag ska sluta längta tillbaka och börja längta framåt? Tiden läker väl alla sår. Jag är bara rädd att jag ska känna mig bitter och ledsen över denna tid i framtiden.

En av de julklappar vi gav bort i år var en förstoring av bilden ovan. Vi hoppas det var uppskattat :) Jag gillar verkligen bilden så vi valde att göra en stor förstoring till oss själva, som nu pryder väggen ovanför soffan så fint. Det blev verkligen kanonbra! Ingrid badar på bilden, tror det var första gången som hon verkligen uppskattade det och är 20 dagar gammal. Lilla pluttan!! Nostalgisk, oh yes! (redan liksom)

Ja då var julen över för denna gång och det känns rätt skönt faktiskt. Nog för att det har varit mysigt och trevligt men samtidigt ganska jobbigt. Vi reste från Göteborg med en minst sagt fullproppad bil och det har sen dess varit ett evigt farande fram och tillbaka, hälsa på släktingar och ett kånkande av Ingrids grejer in och ut ur bilen. hehe. Tänk att en sån liten tjej kan ta så stor plats. Men jag har kunnat njuta av nuet, för det mesta. Det har varit roligt. Visst kommer det fortfarande dagar och stunder som är jobbiga, men jag tror att det är lättare att hantera de känslorna när jag inte är ensam.

Uppesittarkväll, sötisen i röd rosett på huvudet julen till ära ;)

 

På dagen på julafton var vi hemma hos Pers föräldrar tillsammans med hans syskon och syskonbarn. Per och Ingrid tog ett julbad ihop och därefter sov Ingrid sig nästan igenom hela dagen, med undantag för korta mattillfällen och lite fotografering ;) Vi åt massor av god julmat och vid 16:00 kom tomten. Ingrid fick massor av fina julklappar.

 

julbad med pappa

dags för photoshoot framför granen men lillstumpan sov sig igenom de första bilderna :)

vaknar glad som en lärka =)

farmor tycker om att busa med sin lilla docka

När tomten delat ut alla klappar och vi öppnnat dem åkte vi vidare till min moster med familj där min familj och mormor och morfar väntade. Där fick vi ytterligare massor av julklappar och Ingrids garderob fylldes på till bredden av nya fina kläder. Ytterligare ett julbord intogs och vi höll på att spricka. Ingrid var lite grinig på kvällen, förmodligen för mycket intryck under dagen och vi fick bära runt på henne en hel del men det är kanske inte så konstigt.

det är roligt att sitta i morfars famn :)

moster Mathilda busar som vanligt

det är väldigt roligt att stå upp...

...men skönt att sätta sig ner när det bir för jobbigt

På juldagen var vi hemma hos mamma och pappa hela dagen och tog det lugnt. Vi tog en promenad, åt ännu mer mat och på kvällen hade vi julklappsspel vilket var mycket roligt. Även denna dag sov sig Ingrid nästan igenom. På annandagen hade vi fullspäckat schema. Kl 13:00 var vi bjudna till Ingrids gammelfarmor på lunch.

 

myser hos gammelfarmor

alltid lika roligt hos morfar

mormor bär mer än gärna runt på Ingrid när hon blir lite gnällig

gudfar Fabio introducerar tv-världen för Ingrid. Hon satt i positionen ovan länge och tokstirrade på Fabios iphone där Pingu visades. jisses, det ska börjas i tid.....

och så lite bus med mamma och pappa :)

Efter lunch hos min farmor åkte vi raka vägen till min mormor och morfar som bjöd på kalas på kvällen. Den dagen var det nog rekord i antal kalorier, jisses vad vi åt. Tur att jag ammar...... ;)

 

 

ännu fler knän att vandra runt i, här i gammelmorfars knä

och gammelmormor

och hos moster Mathilda såklart

och så lite bus såklart

och favoriten; stå! =)

 

Ja det där var Ingrids jul i dagarna tre. Nu i mellandagarna är vi hemma hos mina föräldrar och tar det lugnt. Det är skönt att inte vara hemma, behövde verkligen komma ifrån Göteborg, vår lägenhet och vardagen ett tag och förhoppningsvis kan jag njuta mer av det framöver.

Dagen började med besök på BVC. Vägning av Ingrid känns väl inte direkt nödvändigt längre, hon ökar stadigt i vikt varje gång. Men vi måste ju ha en konkret anledning att gå dit (känner jag iallafall). Mest snack när vi är där. Skönt är det. Vi gick igenom babymassage då Ingrid fått ont i magen nu ibland pga förkylningen, ska testa det om ett tag. Vi blev även erbjudna att börja i föräldrargrupp som startar 9 januari, det ser vi fram emot! :)

Sen vi kom hem har Ingrid sovit, hon sov uruselt inatt, förmodligen pga förkylningen så jag har oxå passat på att ta det lugnt. Sängen med gossip girl maraton och lite godis............ Har absolut ingen lust för annat idag. Vissa dagar går det bara inte!

I år har jag haft noll julkänsla, absolut ingen lust för julstök över huvudtaget. Det är med nöd och näppe jag fick upp ljusstakarna i fönsterna. Julgranen som jag i vanliga fall längtar efter att klä är ännu obefintlig.  Vädret, iallfall här i Göteborg (absolut ingen snö) ökar ju inte känslan för julen heller direkt. Men idag var det kallt och fint väder så vi drog till liseberg för att årminstone tvinga fram lite julstämning. Det funkade rätt bra när vi var där, jag menar kan man inte känna stämningen där kan man det nog aldrig. Mysigt och kallt var det. Ingrid låg och sov så sött i vagnen hela tiden, på hennes premiärtur på liseberg. Men nu när vi är hemma återgick känslan till den samma som förut. Ja ja, vi försökte iallafall!

 

Det har onekligen varit fullt upp idag. På morgonen var jag hos barnmorskan på MVC för återbesök efter förlossningen, det gick bra och det var roligt att träffa barnmorskan igen och prata lite. Därefter stressade vi hem, slängde i mig lite mat och Ingrid fick en slatt mjölk och så vidare till Frölunda torg för ett besök hos psykologen. Det var så skönt att prata av sig idag, särskilt efter gårdagens misslyckade besök hos läkaren. Jag har känt mig väldigt låg de senaste dagarna, det är liksom svårt att se det roliga i allt som händer, men efter ikväll har det lättat lite. igen. Herregud vad det går upp och ner. När det känns lite bättre tänker jag att jag överdriver när jag inte mår bra, för så farligt kan det väl inte vara. Men jag vet att jag inte ska tänka så, inte tänka så himla mycket, men inte så lätt. Ja ja, nu har jag skrivit av mig lite igen =) Nu hör jag en mindre glad Ingrid i sovrummet och en pappa som desperat försöker sjunga för henne, har nog hört vyssan lull femhundra gånger nu. Det verkar inte bättre än att det är dags att langa fram de där populära brösten....

Idag är det en jävla skitdag. Började dagen med ett besök hos min läkare, som förövrigt inte är den läkare jag började gå hos (för hon var fantastisk), och den nya läkaren är (ursäkta ordvalen) helt jävla dum i huvudet. Jag har aldrig känt mig så nertryckt, överkörd och sågad vid fotknölarna som jag gjorde idag. Varför vill jag inte gå in på. Hon drev mig till tårar och jag var så arg så jag skakade och storlipade när jag gick därifrån. Det var härskartekniker på hög nivå. Och jag som sjuksköterska borde ju verkligen förstå vad hon menade. Ja men vad bra, att jag alltid måste vara sjuksköterska. Att jag aldrig bara kan vara patient, vara jag. Jättebra. Nä till henne vill jag aldrig gå igen, dessvärre bokade hon in mig på en ny tid.... Får kanske ringa och be att få återgå till den andra läkaren...

sötisen imorse när vi åt frukost.

Jag tänker mycket på vad som bidragit till att jag hamnat i en förlossningsdepression. Jag känner mycket väl till riskfaktorerna för det; tidigare depression, problematisk graviditet, oönskat barn, brist på socialt stöd och bra relationer, tidigare traumatiska händelser i livet, dålig socioekonomisk status. Inget av ovanstående passar in på mig. Jag har aldrig varit deprimerad, min graviditet flöt på mycket bra, vårt barn var mer än önskat har ju längtat efter barn mer eller mindre i många många år, jag lever i en mycket bra relation och har mycket gott socialt stöd, jag har aldrig varit med om något traumatiskt i mitt liv snarare varit väldigt besparad från jobbiga händelser som dödsfall m.m och vi har inga socioekonomiska bekymmer. Så varför drabbades jag? Inte kan väl förlossningen, som jag förvisso tyckte var sjukt jobbig men som jag ändå kunnat lägga bakom mig och nu ser som en häftig upplevelse, vara den enda bidragande orsaken? Ja det finns säkert något som utlöst det, men jag hade definitivt inga kända riskfaktorer. Lägg då till att vi fått en otroligt snäll dotter som alltid sover på natten, vi har hitills inte haft en enda natt som vi fått vara vakna mer än för amning och blöjbyte och som ofta nöjer sig med att suga på sin napp sittandes i babysittern. Känns ju bisarrt, att jag inte kunnat få njuta ordentligt av detta.

Idag har det verkligen varit fint väder. Sen Ingrid föddes kan jag nog räkna de fina dagarna på en hand.

Stackars lilla Ingrid har åkt på sin första förkylning. Tät i näsan och slemmig. Usch. Natten var jobbig för henne, hon somnade och vaknade precis hela tiden liksom hennes mamma... Hon fick panik av allt slem i halsen och hostade, klöktes och kräktes. Jag kunde förståss inte sova nånting, låg bara och lyssnade så hon andades. Till råga på det är jag också förkyld med halsont och det blir ju inte direkt bättre av några sömnlösa nätter sista dagarna. De föregående sömnlösa nätterna har dock inte berott på Ingrid utan mig själv och mitt grubblande...

Idag har det varit en annorlunda dag. Sakta men säkert går det framåt och för första gången sen Ingrid kom har jag varit uppriktig när jag säger att jag mår bra. Jag mår faktiskt psykiskt bra idag. Och det bästa av allt, jag förstår nu vad det innebär att känna kärlek för sitt barn. Jag vågar inte tro att det ska fortsätta att kännas bra men det känns såklart fantastiskt att jag äntligen vet. Nu vet jag att jag kan känna kärlek! Har dock känt mig ledsen ikväll, tårarna har runnit för första gången på nån vecka. Jag känner mig ledsen över att jag varit känslomässigt frånvarande Ingrids första 8 veckor. Jag är ledsen över att jag missat kärleken, den omedelbara kärleken. Men nu vet jag!

Igår var vi på BVC igen. 4 dagar sen sist. Vi springer där för jämnan, jag och min lilla tjej. Förmodligen inte för Ingrids skull för hon växer så det knakar. Nu väger hon 5240 gram och är hela 59 cm lång. Hon ligger nästan 2 standardavvikelser över normalkurvan på längden, en över på vikten. Min stora fina tjej! Vår BVC sköterska fungerar väl som lite samtalsstöd för mig och så är hon så omtänksam och bryr sig verkligen om oss och vill därför veta hur det går. Känns väldigt skönt faktiskt. Det hjälper.
Ingrid är så med nu, det händer så mycket och hon är stark som en oxe ;) Stadig i nacken och stark i benen. Se bara på bilden, här står hon och jag håller henne endast i händerna! Sötast i världen! Hon är så fin och jag vet att jag kommer känna mig lyckligast i hela världen över henne, snart, det bara måste bli så.

Ikväll känner jag ett så stort behov av att skriva av mig. För trots att jag numera pratar med andra om hur jag mår har jag svårt att förklara, svårt att riktigt dela med mig. Jag tycker det är ganska jobbigt att prata om det fortfarande, därför är det så skönt att skriva. Jag kan prata med vår BVC sköterska och psykologen, de är ju liksom utomstående.

Jag vet och förstår att det är svårt för andra att sätta sig in i hur det är att inte kunna känna sig glad, att inte känna någon glädje över livet. I synnerhet när personen i fråga "verkar ha det så bra". Jag vet, jag har ju själv varit den andra som inte riktigt kunnat förstå. Och jag förstår väl egentligen inte nu heller. För jag tycker ju att jag har alla attribut som krävs för att jag ska vara lyckligast i världen. Men jag får inte fram känslan, glädjen. Känslorna är totalt instängda. Känner ingenting, över nånting.

Ingrids första månad var jag ett känslomässigt vrak. Jag grät hur mycket som helst. Vid nått tillfälle grät jag så ohämmat att det var riktigt läskigt, kunde inte ta tag i mig själv. Ringde Per i panik en dag när han jobbade och bad honom hjälpa mig, ringa till vår BVC sköterska och förklara läget. Jag fixade det inte själv. Tur jag har honom. Dessa fruktansvärt jobbiga känslor har nu avtagit, eller försvunnit helt och det har blivit en mer likgiltlig tillvaro, en tillvaro där jag utåt sätt fungerar normalt. Jag umgås med folk, jag handlar julklappar och stryker min rentvätt. Men jag känner ingenting, kan inte gråta, inte ens till riktigt känslomässiga inslag på TV/film vilket jag i vanliga fall verkligen gör. Det är så frustrerande att jag snart blir knäpp. Jag önskar mer än nått annat att jag kunde få ett sånt där lyckorus som jag så många gånger fått tidigare i livet. Ett enda litet lyckorus över Ingrid och jag skulle få hopp om att jag faktiskt nån gång kommer kunna känna den där oerhörda glädjen och kärleken jag så många gånger hört talas om.

Och sen är det den där ångesten som kommer och går. Vissa dagar har jag ångest hela tiden, andra dagar kommer ångesten i korta stunder och tar över min kropp. När det är som värst är det som att jag blir uppäten inifrån, det kryper i mig, jag mår illa, har ett hårt tryck över bröstet och känner hur hjärtat bultar. I de lägena kan jag inte tänka en enda positiv tanke. Det känns bara tungt. Efteråt blir jag skrämd över hur tungt det faktiskt kan kännas. Som tur är, är det inte så illa så ofta. Nu i helgen var en sån helg, det var fruktansvärt jobbigt. När jag vaknade på lördagen kände jag bara "usch". Sen fortsatte det så. Jag hade sån ångest att jag trodde jag skulle bli tokig. Och förmodligen märkte ingen det. Nej, jag är bra på att spela (tror jag?). Jag vet inte varför jag hela tiden ska hålla skenet uppe, men jag orkar inte erkänna för mig själv hela tiden heller, jag vill ju bara fungera normalt. Vi hade en mysig eftermiddag/kväll i lördags, jag och min syster. Vi bakade julgodis och försökte inbringa lite julkänsla med julmusik. Förmodligen märkte inte min syster hur hårt mitt hjärta bankade, hur illa jag mådde (eller gjorde du Tilda? förlåt för att jag inte sa något...) och jag vet inte varför jag inte sa något. Men jag vet ju att det kommer dagar då jag mår bättre, så jag strävar efter det. Igår mådde jag helt plötsligt bättre igen. Ingen ångest. Men fortfarande ingen lycka och glädje.

När det gäller Ingrid så tycker jag om henne så mycket. Jag vill henne allt gott som finns, tro inget annat. Och jag tycker om att mysa och busa med henne. Jag är stolt över henne. Min hjärna talar om för mig hur jag ska vara med henne, hur jag ska känna. Men jag känner det inte. Jag tittar på henne och tycker hon är sötast i hela världen, men jag känner ingen bubblande kärlek, ingen riktig lycka. Usch vad det känns tragiskt. Är så rädd att jag ska vara bitter över detta för resten av mitt liv. Men det är väl därför jag går till en psykolog. För jag ska kunna lägga detta bakom mig, det har jag bestämt.

Ibland driver jag mig själv till vansinne, i synnerhet på nätterna. Jag grubblar, ältar, grubblar och ältar. Jag tänker så mycket på hur jag mår att jag är övertygad om att jag framkallar mer ångest än vad jag egentligen har. När jag mår dåligt grubblar jag över varför jag mår dåligt just nu, vad i denna situation är det som är extra jobbigt? Och när jag mår bättre, inte har ångest, grubblar jag över varför jag mår bättre just nu. Är det på väg åt rätt håll nu? Är jag fri från detta? Jag tror faktiskt att jag tänker på hur jag mår 45 sekunder av varje minut. Hela tiden. Jag kan inte bara släppa det och bara vara. Det finns där hela tiden. Jävligt jobbigt. Som sagt, jag hjälper ju inte direkt mig själv.

Och det här med att prata med andra mammor (som inte vet hur jag mår) om upplevelsen av att bli förälder, är något jag inte borde göra men "det hör ju till" mammaledigheten. Jag orkar inte höra på när de pratar om de där känslorna de fått för sitt barn, att de skulle kunna hoppa framför ett tåg för barnets skull. Att de inte kan tänka tanken att lämna ifrån sig barnet några timmar, att de saknar sitt barn på natten om det inte ligger bredvid och den där oron.... Jag känner mig som världens sämsta mamma som inte kan instämma i detta. Självklart vill jag inte att något ska hända Ingrid, verkligen inte, men jag vet inte vad det innebär att känna att jag skulle sakna henne. Jag känner det inte. Fan. Jag vet att jag egentligen älskar Ingrid, men känslorna kommer inte fram. Jag blir så ledsen när jag tänker på det, jag vill ju också kunna känna det.

Jag skriver även om detta för att motverka det "tabubelagda". För visst, trots att jag är så öppen med hur jag mår här så känns det ändå lite "pinsamt": Eller det känns mer som ett personligt nederlag. Och jag vet att jag inte borde känna så, men gör det ändå. Det känns även som ett personligt nederlag att jag sen två veckor tillbaka äter antidepressiv medicin. Jag vägde det fram och tillbaka ett tag, om jag skulle börja äta "de fruktade tabletterna" men till slut, efter några riktigt jobbiga dagar bestämde jag mig att jag skulle göra det, om inte annat så för Ingrids skull. Jag var dock livrädd för de omtalade biverkningarna och det kändes som att jag stoppade i mig ett gift. Men än så länge går det bra, känner väl egentligen ingen större skillnad men jag vet ju också att det kan ta upp till en månad innan den positiva effekten kommer. Så jag väntar på det. Och under tiden försöker jag hålla fast vid de stunder och dagar då det känns ok, då jag faktiskt kan skratta i stunden och slipper känna ångest och nedstämdhet!

Hmm, det blev en del detta. Och det är med viss tveksamhet jag publicerar det. Det känns ganska utlämnande att dela med mig, men samtidigt är det ju just det som behövs. Både för min egen skull och för andra, som nån gång kanske hamnar i samma situation. För det känns lite lättare att veta att man inte är ensam om avsaknad av känslor, att inte kunna känna glädje under den mest händelserika tiden i sitt liv. Och idag, när jag haft en bra dag, kan jag faktiskt tänka att jag kommer att få tillbaka glädjen och att mina känslor för Ingrid kommer att komma fram, jag måste bara ge det lite tid.

Idag var det dags för Ingrids första läkarundersökning på BVC. Det gick strålande. Det fanns inget att anmärka på och hon var på sitt allra bästa humör. Hon charmade byxorna av både läkaren och BVC sköterskan. Hon ser för go ut när man pratar med henne och hon tittar med stora ögon och gör alla möjliga konstiga miner. Även mobilen över skötbordet på BVC får henne att skratta, inte bara mobilen här hemma som är rolig. Ingrid vägde idag 4982 gram, hon har alltså gått upp 130 gram på 3 dagar. Ett litet matvrak!! =)