Kvällsfunderingar
Jag tänker mycket på vad som bidragit till att jag hamnat i en förlossningsdepression. Jag känner mycket väl till riskfaktorerna för det; tidigare depression, problematisk graviditet, oönskat barn, brist på socialt stöd och bra relationer, tidigare traumatiska händelser i livet, dålig socioekonomisk status. Inget av ovanstående passar in på mig. Jag har aldrig varit deprimerad, min graviditet flöt på mycket bra, vårt barn var mer än önskat har ju längtat efter barn mer eller mindre i många många år, jag lever i en mycket bra relation och har mycket gott socialt stöd, jag har aldrig varit med om något traumatiskt i mitt liv snarare varit väldigt besparad från jobbiga händelser som dödsfall m.m och vi har inga socioekonomiska bekymmer. Så varför drabbades jag? Inte kan väl förlossningen, som jag förvisso tyckte var sjukt jobbig men som jag ändå kunnat lägga bakom mig och nu ser som en häftig upplevelse, vara den enda bidragande orsaken? Ja det finns säkert något som utlöst det, men jag hade definitivt inga kända riskfaktorer. Lägg då till att vi fått en otroligt snäll dotter som alltid sover på natten, vi har hitills inte haft en enda natt som vi fått vara vakna mer än för amning och blöjbyte och som ofta nöjer sig med att suga på sin napp sittandes i babysittern. Känns ju bisarrt, att jag inte kunnat få njuta ordentligt av detta.
Min psykolog tror att det finns många små pusselbitar som kan förklara det. Skyhöga förväntningar, svårigheter med att hantera rollförändringar, känslostormar jag inte kunnat hantera och istället tryckt undan m.m
Något jag kommit på de sista dagarna är att jag, under mina år av barnlängtan, haft en rädsla för att jag inte ska kunna älska mitt barn. Jag har ofta tänkt på de känslor mammor beskriver, känslorna av att barnet är livets mening och att man inte kunnat föreställa sig ett liv utan barnet, och tänkt och uttalat "tänk om inte jag kommer känna det" och fått till svar att "självklart kommer du göra det". Nu blev det inte så direkt, det har snarare varit enormt svårt för mig att mobilisera fram känslor överhuvudtaget. Mina farhågor besannades. Undra om det finns något inom mig som "vetat" att jag inte är bra på att mobilisera känslor och därför har jag känt rädsla för ovanstående? Känns nästan läskigt att jag faktiskt funderat så mycket på detta förut. Eller det kanske många gör?
Ja, som ni märker har jag mycket funderingar, jag är en grubblare. Varför hit och varför dit. Jag önskar jag kunde vara mer här och nu, inte tänka så mycket.
Just nu funkar det för mig. Det kommer fortfarande dagar, eller delar av dagar, då jag inte mår bra. Då jag känner mig nerstämd och deppig. Men så kommer det även dagar då det liksom funkar, jag slipper känna att allt känns grått och trist. Men jag väntar fortfarande på glädjen, den riktiga glädjen över livet. Men den kommer nog så småningom. Jag blir däremot förbryllad över mig själv, jag har inte nån som helst rädsla över att bli gravid igen. Över att genomgå en förlossning. Jag känner mig tvärtom avundsjuk på de som är gravida, som har allt framför sig. Men min längtan tar slut vid förlossningen, eventuellt BB, och jag förstår ju att det är min hjärna som spökar, jag längtar efter det igen för att jag inte känner mig tillfreds med hur det blev denna gång. För det är ju inte så att jag vill ha ett till barn, inte nu. Jag önskar så att jag fick spola tillbaka tiden.
Jag har vid ett par tillfällen sista veckan verkligen känt kärlek för Ingrid, kärlek som gjorde ont i hjärtat. Jag vet nu hur det ska kännas. Tyvärr försvann det lika fort som det kom. När jag nu tittar på henne känner jag en känsla som är på väg att bubbla upp men så tar det stopp, precis som om känslan slår emot en vägg. Det verkar som att jag trycker undan mina känslor, men varför?? Är jag rädd för att känna? Så obegripligt allt är.
De senaste två månaderna har varit den jobbigaste tiden i mitt liv men det har nog vänt nu, det känner jag. Nu väntar jag bara på att jag ska bli riktigt glad, att jag ska fixa en dag hemma med min dotter utan att få panik, utan att känna att jag måste göra nått hela tiden. En dag då jag bara känner glädje i kroppen när jag vaknar och ser det positiva i att ha en hel dag framför mig med min dotter. Jag är trött på att vakna på morgonen och känna att det inte finns någon direkt anledning att stiga upp, att jag lika gärna kan ligga kvar i sängen till lunch. För jag antar att det inte är helt normalt att känna så, att vilja sova bort denna värdefulla mammaledighet.
Ja det där var en bråkdel av vad jag funderar och grubblar på, varje dag nästan hela tiden. Jag tänker alldeles för mkt, jag ältar och grubblar. Det är en del av min personlighet, som helt klart inte bara är till min fördel. Men nu är det på tiden att jag lär mig att bara koppla av, sluta fundera så jävla mycket!!
Kommentarer
Postat av: Cherie Mårtensson - Mamma till Emma
Svar: Tack :) Ja det är ngot speciellt när de har pyamas på sig :D
Trackback
