Det är verkligen helt otroligt hur snabbt bebisar utvecklas. Man hänger knappt med själv och ändå är man med sin bebis nästan precis hela tiden. Nu under julhelgen har Ingrid tagit ett stort språng. Numera "pratar" hon på som bara den, hon kan sitta länge och ha en "konversation" med någon. Hon har även börjat skratta högt och man märker att hon älskar när man busar med henne. Hon blir stadigare och stadigare och sitter numera i knät om man bara håller lite lätt om hennes rygg. Älskade lilla skrutta, vad fort tiden går! Jag får ångest som f*n när jag tänker på de senaste 2 månaderna, usch vad det känns som att jag förlorat tiden med min dotter. Önskar så att jag hade varit uppriktigt glad och lycklig, att jag njöt mer av henne. När jag tittar på bilder av mig själv, leendes med Ingrid i min famn, kan jag inte sluta tänka på hur olycklig jag kände mig inombords, hur trasig min själ var. Falska leenden. En fasad. Undra när jag ska sluta längta tillbaka och börja längta framåt? Tiden läker väl alla sår. Jag är bara rädd att jag ska känna mig bitter och ledsen över denna tid i framtiden.