Idag var vi iallafall där och Ingrid följer verkligen sin kurva perfekt. Skönt!

Ingrids viktuppgång:

Vikt: 3740 gram

Längd: 52 cm

huvudomfång: 33 cm

Vikt: 3555 gram

Vikt: 3750 gram

Vikt: 3990 gram

Huvudomfång: 36.4 cm

Vikt: 4198 gram

Huvudomfång: 37.2 cm

Vikt: 4358 gram

Vikt: 4480 gram

Längd: 56 cm

Huvudomfång: 37.8 cm

Vikt: 4692 gram

Vikt: 4852 gram

Längd: 57.5 cm

Huvudomfång: 38.6 cm

I övrigt är Ingrid en otroligt snäll tjej. Det är hon verkligen. Hon skriker nästan aldrig, och gör hon det är hon väldigt lätt att trösta. Hon sover mycket, men har såklart fler och fler vakna stunder på dagen. Hon äter var tredje timma på dagen. På kvällen äter hon mellan 22:00 och 23:00, därefter lägger vi henne i hennes vagga och hon somnar av sig själv. Behöver inte vaggas eller ammas till sömn. Sedan sover hon nästan alltid 6-8 h innan hon vaknar och vill äta. Därefter brukar det fungera att lägga tillbaka henne i vaggan och hon somnar om, men ibland får hon ligga kvar i vår säng. Sover sedan i ca 3-4 timmars intervall fram till dess vi går upp.

Hon älskar verkligen att ligga på skötbordet och börjar alltid skratta när hon får syn på mobilen som hänger ovanför.

Det enda jobbiga är att hon mår illa efter att hon äter, gnyr och vrider på sig en bra stund tills hon antingen rapar riktigt högljutt eller kräks. Sen brukar det bli bra.

Och sen var det jag, och det är som det är. Tråkigt, jävligt trist, är mitt spontana uttryck. Jag ligger ofta och grubblar på nätterna (för trots att Ingrid sover har jag svårt att sova) och kan inte räkna ut varför i hela fridens namn jag inte kan få känna lycka och glädje. Varför jag bara känner ångest och likgiltlighet. Jag har ju allt jag vill ha. En snäll otroligt fin dotter, en underbar sambo, en underbar familj och fantastiska vänner. Inga "bekymmer" what so ever. Jävligt märkligt. Blir nästan förbannad. Så onödigt. Denna tid skulle ju bli den bästa i mitt liv. Men nu har jag väl sugit åt mig all den hjälp jag kan få och till jul SKA jag må bra. Är nu halvtidssjukskriven ett par veckor så Per kan vara hemma 2 dagar i veckan. Känns skönt med lite "avlastning". Det märkliga i detta är nämligen att jag får panik på tanken att vara ensam på dagarna. Jag måste träffa människor. Jag försöker planera in så mycket jag kan. Jag måste ha en anledning att stiga upp på dagarna. Ska vi till BVC kretsar dagen kring det, likaså de dagar jag träffar psykologen eller läkare. Det känns helt galet att detta är jag, att detta drabbat mig. Trodde jag aldrig. Har svårt att acceptera det. Varför ska man vara så stolt? Fixa det utan hjälp? Fånigt kan man tycka. Men nu får det vara slut på fånerierna. Nu vill jag må bra.

Ingrid-status:

- Vikt idag: 4692 gram

- 56 cm lång

- Ler och har börjat "prata"

- äääälskar att ligga på skötbordet

- har börjat titta på mobilen som hänger över skötbordet

- fixerar blicken (har iofs gjort det ett par veckor redan)

- är ett litet marvrak som formligen vräker i sig när hon får chansen, både bröst och flaska går bra

- sover relativt bra på natten, kräver max ett mål på natten, oftast runt 4:00 tiden. Har då somnat mellan 22:00 och 23:00. Har till och med sovit hela natten igenom några gånger! Får gäääärna fortsätta så

- somnar så fort jag lägger henne i vagnen

- åka bil är också ett bra sömnmedel

- nappen är hennes bästa vän, världen rasar samman om den åker ut, vilket den ofta gör på natten vilket håller hennes mamma vaken stundtals

Hur är då mamma-status?

Upp och ner som en berg och dalbana. Mest ner. Ibland känns det ok, som att det är på väg åt rätt håll men så kommer det ett bakslag och det blir tungt. På morgonen är det jobbigast, har jag inget för mig på dagen är det svårt att ta sig ur sängen på morgonen. Därför försöker jag planera in så mkt som möjligt, så jag har något att göra på dagarna. Det får mig att komma igång med dagen och tankarna skingras lite, trots en jobbig klump i hela maggropen. Tyvärr känner jag ingen riktig glädje för något :( Det som jag annars älskar att göra känns likgiltligt. Men jag gör det ändå, för jag vet att jag måste! Jag tror inte att de som träffar mig märker att det är något som gnager innanför mitt skinn, jag är bra på att låtsas, att ha en fin fasad. Om någon frågar hur jag mår vet jag inte vad jag ska svara. Jag klarar inte prata om hur jag egentligen mår utan att känna för att lägga mig under täcket och gråta som ett barn. Blä vad trött jag är på att känna så här. Men jag tar alla chanser jag får att bli bättre, så jag hoppas såå innerligt att det ska hjälpa snarast!!

All for now - jag uppdaterar när jag känner för det.

Och så kom dagen med stort D. Dagen jag sett fram emot med skräckblandad förtjusning. Och det blev inte som jag tänkt mig. Inte alls, inte ens i närheten. Förlossningen var en mardröm. När hon kom ut var jag så totalt slut både fysiskt och mentalt att jag inte kunde känna nånting när hon kom upp på mitt bröst. När jag sedan skulle amma henne första gången, skedde det i nån slags stress för tiden tickade på och vår barnmorska skulle snart gå av sitt pass. Jag minns inte mycket av den tiden. Jag var chockad och visste inte vad jag skulle känna. Hon var här. Verkligen. Livs levande och mådde bra. Jag förstod det aldrig. Pang bom ner till BB. Där vi blev avsläppta och inknuffade på att rum och fick i stort sett klara oss själva. Från att ha haft övervakning och någon hos sig konstant de senaste 14 timmarna blev vi nu lämnade helt själva, i flera timmar. Och vi hade vårt barn. Och jag kände ingenting.

Anledningen till att jag skriver detta är att jag sen förlossningen inte mått så bra. Jag har inte varit glad. Jag gråter mycket och känner mig som en dålig mamma. Jag längtar bara tillbaka till graviditeten, till förlossningen, så att jag ska kunna göra om allt på rätt sätt. Jag har dömt mig själv sjuhundratusen gånger för att jag inte känner så för mitt barn som jag borde göra. Jag känner mig ledsen mest hela tiden och känner att jag förlorat första tiden med min lilla flicka. Ingenting blev som jag hade trott. Jag har nu börjat inse och förstå att jag inte är ensam om detta, att må så här efter en förlossning. Däremot pratas det nästan aldrig om det. Allt man får höra är att allt är alldeles fantastiskt när man får barn, att man svävar på rosa moln och att det enda som är viktigt är ens barn. Ingenting annat spelar någon roll. Och just detta har jag ännu inte upplevt. Och det gör mig förkrossad.

Förlossningsdepression drabbar 1/10 mammor. Det hade jag aldrig kunna tro. Och inte heller kunnat tro att jag skulle vara en av dem. Men det är jag. Och jag vill ta mig ur detta. Vill inte må så här. Jag vill kunna njuta av min söta fina lilla tjej.

Med hjälp av vår alldeles fantastiska bvc sköterska har jag nu fått hjälp. Jag går hos en psykolog och hoppas kunna reda ut allt utan någon medicinsk hjälp. Enligt henne är det viktigt att jag berättar, berättar för de i min närhet och ältar min förlossning om och om igen, för varje gång jag gör det ska det tydligen bli lite lite bättre. Jag måste försöka minnas mina känslor och komma överens med dem, så att jag slutar längta tillbaka och kan börja se framåt igen. Därför öppnar jag upp mitt hjärta och skriver om det här. Det är fruktansvärt jobbigt att låtsas må bra när man inte gör det. Men jag har så ofantligt svårt för att prata om mina känslor med andra. Jag fick tvinga mig själv i måndags att berätta för min mamma. Per är den enda jag helt känner att jag kan öppna mig för, och så ska det ju inte vara. Men det handlar väl om någon slags skam och skuld, att visa att man är stark och klarar allt. Men jag har nu fått erfara att jag inte klarar allt. Ibland måste man söka hjälp.

Men det där med att vara själv med henne hela dagarna är jag som sagt inte så förtjust i så förhoppningen är att jag nästan vaje dag ska ha nån liten planerad sak att göra som får dagen att bli lite roligare (låter kanske hemskt att jag inte tycker det är "roligt" att vara hemma med min dotter, klart jag tycker, men för att jag inte ska bli totalt understimulerad måste jag göra något varje dag) . Idag var det tex premiär för en tur på stan. Men jag kände mig extremt obekväm i att åka spårvagn med henne själv, därför följde syrran med. Tur det. På väg hem från stan (var där bara i 1.5h) blev lillan panikhungrig (trots att hon åt precis innan jag gick hemifrån) och gallskrek. Då blev jag rejält stressad och det är inte det lättaste att hitta ett café eller liknande i stan där man bara kan springa in med barnvagn och skrikande bebis och amma. Så jag bar henne till hållplatsen, hoppade på nästa vagn men hon fortsatte att skrika. Till slut pallade jag inte, så vi gick av vid järntorget och gick till Burger king där jag kunde amma henne. Därefter var hon världens mysigaste bebis igen. Stackarn! Inte lätt att vara på stan med en novis till mamma,

Igår var vi förresten på BVC för första gången (första mötet med BVC sköterskan var ju här hemma). Ingrid växer så det knakar. Upp drygt 200 gram på 5 dagar. Stora tjejen väger nu 4198 gram.

Söndagen den 16 oktober, på kvällen, upptäckte jag att en liten del av slemproppen hade släppt. Glad i hågen ropade jag Per till toan så att även han skulle kunna få se =) På måndag morgon när jag steg upp släppte, vad jag tror var hela, slemproppen. Jippe, nu blir det nog snart barn tänkte jag!! Hade förvärkar hela den dagen, var även hos barnmorskan och även hon trodde att det nog inte var så lång tid kvar. Men tisdag och onsdag kom och gick och inget hände. På onsdagen var jag desperat och tog till massor av knep. Jag och Per var ute på en snabb promenad, jag hoppade på pilatesboll, drack mängder av hallonbladsthe och testade färdknäppen för 4e gången (hihihi). Och detta gjorde susen!!!

Torsdag morgon, den 20 oktober ca kl 4:00 vaknade jag av att förvärkarna gjorde lite ondare än vanligt. Jag kunde dock somna om efter en värk men vaknade med 30 min mellanrum ungefär av ytterligare en värk. När Per gick upp för att eventuellt åka till jobbet, visste jag inte vad jag skulle säga till honom. Var det på riktigt nu?? Jag trodde nog inte det. Så han gick upp. Då hände något som fortfarande förbryllar mig. Jag tror att vattnet gick. Men det kom inte mycket alls, trosorna blev blöta men den binda jag sen satte på mig var torr timmarna framöver... Per åkte till jobbet. Jag gick upp, kunde ändå inte sova pga "förvärkarna" som kom då och då. Mellan dessa förvärkar hade jag en konstant molande smärta i korsryggen som aldrig försvann. Det var nog delsvis det som gjorde att jag trodde det var pinvärkar. Jag åt frukost, tittade på morgontv och gick omkring här hemma med värkar som kom tätare och tätare men fortfarande oregelbundet. Jag åt lunch vid 12 tiden och då började det göra mer ont. Var det på riktigt trots allt?? Jag började klocka värkarna, de kom med 5-8 min mellanrum. Och nu började de kännas rejält. Jag tog en dusch för att se om de skulle lindras lite, men nej. Efter duschen gjorde det så ont att jag slängde mig på sängen och storgrät, dels för att jag inte kunde hantera värken på det sätt jag ville och dels för att jag var ensam hemma och hade varit så dum att jag inte sagt till Per att komma hem tidigare, trots att han flera ggr frågat hur det går. Vid 13:38 skickar jag ett sms till honom "kom hem". Han var hemma 14:30.

När Per kom hem var han alldeles uppe i varv och tyckte det var skitspännande. Han började diska och städa iordning här hemma, packade färdigt vår BB väska och grejade. Och jag var fortfarande så dum att jag ändå inte riktigt kunde fatta att det var på riktigt. Nu kom värkarna med 5 min mellan rum men vissa bara var 3e. Efter lite tjat från Per ringde jag förlossningen vid 15.10. Men eftersom värkarna fortfarande "bara" kom var 5:e min tyckte de jag skulle vänta hemma lite till men barnmorskan försäkrade mig om att det var på riktigt. En dryg timma efter detta kom värkarna var 3e min och jag stod inte ut mer. Ringde in igen och de sa att vi skulle åka in till Mölndal. Vi skyndade oss och konstaterade lite snabbt att vi skulle behöva åka genom stan i rusningstrafik.... Den bilresan var inte rolig!!!!! Helt plötsligt kom värkarna varannan minut, och de flesta höll i sig i 1.5 min. Däremellan hade jag fortfarande en fruktansvärd "mensvärksmolande" som vägrade släppa vilket betyder att den dära "belöningen" som det pratas om aldrig kom.

Väl framme på förlossningen kl 17:00 fick vi genast ett rum, med badkar! Vi installerade oss, jag hjälpte till så gott jag kunde mellan värkarna. Vid 17:30 kom en barnmorska in och satte CTG och undersökte mig. Jag var öppen 3cm, utplånad livmodertapp. Åh vilken besvikelse tänkte jag då, hade hoppats på att jag skulle ha gjort "mer av jobbet" hemma och vara öppen mer. Men vi fick iallafall stanna kvar, jag hade ju så förbannat ont!! Vi diskuterade igenom vad jag ville ha för smärtlindring under förlossningen och jag sa min tanke, att jag skulle försöka andas mig igenom värkarna och använda lustgas samt bada. Inte kunde jag ana hur det skulle bli.... Jag kände nu att värkarna tilltog i styrka, jisses, det kändes som att jag skulle gå av på mitten. Kl 18:00 satte jag mig i badet för att testa om värkarna lindrades av detta, jag minns inte hur länge jag satt där men ja tyckte bara det var jobbigt. När värkarna kom ville jag kunna röra mig mer, inte sitta där i badet som en strandad val och inte kunna luta mig varken framåt eller bakåt. Jag gick nog upp ur badet ganska snabbt. Tog en sväng till toa för att kissa, det mindes både jag och Per från föräldrarutbildningen som något som var viktigt att tänka på. När jag går ut från toa överrumplas jag av en värk som gjorde så ont att jag fullständigt panikade, jag visste inte vart jag skulle ta vägen, bara slängde mig på sängen i ren panik! Barnmorskan ville då undersöka mig igen eftersom värkarna tilltagit så i styrka, men då var jag bara öppen 4 cm. Alltså bara öppnats 1 cm på 1.5 h vilket fick mig att misströsta något enormt.

18:35 tar barnmorskan fram lustgasen, jag sätter mig på en stol och lutar mig mot sängen och börjar andas igenom nästa värk. Den upplevelsen var vidrig! Jag kände mig snefull, blev enormt illamående och fick klaustrofobi av masken och fick ännu mer panik och bara slängde ifrån mig masken. Då säger jag det jag inte ville säga "GE MIG EDA". Jag som alltid varit livrädd för att bli stucken i ryggen kände att vad fasen är det mot den smärta jag har nu?? Kl 18:50 ringer barnmorskan således efter narkosläkaren, hon sätter PVK och ber mig att ge lustgasen en sista chans. Okejdå. Oh jävlar va gött det var. Jag fick till "tekniken" och efter nästa värk hamnade jag i nån slags dimma av total befrielse och lugn. Jag somnade nästan och alla röster hördes där långt bak nånstans. Jag minns väldigt tydligt att vissa ljud förstärktes, tex lysrören i taket, det ljudet var väldigt tydligt ;) hihi. Var ju inte sen att påpeka det heller. Jag riktigt minns hur jag sluddrade fram allt jag sa och hur jag var tvungen att koncentrera mig för att det jag sa skulle komma fram rätt. Lustgasen blev min bästa vän, fick total panik om jag inte hade koll på vart den var. Det var jag och lustgasen mot världen....... 19:15 undersöktes jag igen, men bara 4 cm fortfarande!!!

Kl 19:30 kommer narkosläkaren äntligen och jag befann mig en den där härliga lustgasdimman. Jag kände i detta läge inte den minsta rädsla för att bli stucken i ryggen, läkaren var bara såååå välkommen. Jag satte mig gladeligen i den position han ville och med hjälp av lustgasen lyckades jag sitta så still att han fick till det direkt. Det var ju inte så farligt!! Jag minns att jag pladdrade på om att jag jobbade som sjuksköterska på infektion och jag känner mig allmänt bortgjord, men han är nog van ;) hihi. Tacksamhet är vad jag känner för honom!!! =)

Vid 20 tiden börjar jag känna ett enormt tryck neråt, riktigt obehagligt var det. Värkarna lättade iallafall med hjälp av EDA men trycket var jobbigt. Jag kunde dock nu vara med mer i nuet så att säga, jag och Per käkade kexchoklad och drack coca cola och mellan värkarna satt jag och spelade wordfeud med min syster, haha. Strax efter 20 undersökte de mig igen, då hade det hänt grejer!! Öppen 6 cm, yes!! Dock märkte jag att barnmorskorna var bekymrade över lillans hjärtljud, hon hade uppvisat sömnbeteende och hjärtljuden hade varit för konstanta för länge, därför sattes skalpelektrod vid 20:45. Usch va orolig jag blev trots att de försökte spela coola så märkte jag ju att det var något som inte var helt ok. I journalen kunde jag senare läsa att de konsulterat doktor flera gånger. Men det kanske är vanligt? Däremot positiva nyheter, då var jag öppen 8 cm!! Från kl 19:15 till 20:45 öppnade jag mig från 4 till 8 cm. Då sa jag till Per att kanske blir det barn detta dygnet??!!

Vid 20:50 kommer nattbarnmorskan in! Vi märker då att jag haft en rejäl teckenblödning, men inget synligt fostervatten och ingen hinna kvar. Vi vet fortfarande inte om vattnet gick hemma på morgonen eller om det sipprat en längre tid. Tiden efter detta är jobbig. Jag får ytterligare doser i EDAn. Mitt blodtryck är högt så det kontrolleras ofta. Jag har ingen som helst förmåga att gå och kissa så jag blir tappad på urin. Jag missbrukar lustgasen och kräks som en kalv. Jag håller på att svimma pga jag glömmer bort att sluta ta lustgasen när värken är över. Jag minns att barnmorskan vid upprepade tillfällen fick säga till mig "Emelie, har du verkligen någon värk nu??". CTG visar fortfarande att lillan har för konstanta hjärtljud, dock lyckas barnmorskan tillslut få igång henne genom att återigen pilla henne lite på huvudet, vilket var ett bra tecken.

Kl 23:00 är jag öppen 10 cm! Då trodde jag det var nära. Tji fick jag. Efter detta minns jag inte så mycket, inte mer än att jag kände ett helt absurt stort tryck neråt, att edan inte längre hjälpte och att barnmorskan pratade om att lillan vägrade åka ner i bäckenet. Jag fick därför hela jäkla tiden byta ställning vilket var enormt jobbigt. kl 24:00 började jag känna att jag ville krysta. Vid varje värk skrek jag som om jorden höll på att gå under, jag ville bara trycka på och jag trodde hela jag skulle sprängas sönder. Vid 01:3O var jag så totalt utmattad att jag bara grät, hade ingen som helst kraft kvar. Fick då ytterligare en bolusdos i EDAn och tydligen somnade jag lite efter detta, inget jag minns men Per berättade det. Värkarna avtog, de blev svaga och glesa enligt journalen.

Vid 02:30 kopplas syntocinon, då minns jag att värkarna blev betydligt värre igen och jag ville återigen krysta. Det kommer in ytterligare barnmorskor i rummet och jag får dra dragkamp med ett lakan med en av barnmorskorna, allt för att kunna trycka på så mycket som möjligt. Men den lilla busfian i magen ville fortfarande inte åka ner!!!! kl 4:00 går barnmorskorna ut och konsulterar med läkaren. Lämnar då oss själva i rummet och stackars Per är allt annat än glad av att behöva vara själv med mig som ligger och skriker och krystar utav bara h*vete. Han fick hela tiden kontrollera så att huvudet inte var på väg ut, livrädd var han stackarn :( När barnmorskorna väl kom tillbaka hade de med sig läkaren, men då hände det! Lillan var på väg ut!!!! Den smärtan jag kände när hon skulle ut går inte att beskriva, det var som att hela jag skulle brinna upp!! Det kändes som att huvudet åkte in och ut i en evighet men kl 4:28 kom hon äntligen ut!!!! I vidöppen hjässbjudning. Tack för den. Men känslan när jag fick se henne var obeskrivlig. Först hörde jag inte henne skrika och då blev jag hysterisk och bara skrek "få igång henne, få igång henne" men då förklarade de för mig att hon visst hade gett ifrån sig ett ljud och hon mådde bra. De la upp henne på mitt bröst och jag kunde bara få fram "va fin hon är, va fin hon är, va fin hon är" helt chockad var jag! Kommer ihåg att jag såg en liten tår i ögat på barnmorskan men annars minns jag inte så mycket. Allt är i en röra bland chock och lycka. Men den där känslan, känslan är obeskrivlig. Hon hade så pigga och vackra ögon, låg bara och tittade när hon kom till min famn. Så underbart ljuvlig. Per fick klippa navelsträngen och vi njöt!


Underbart är kort, dags att krysta ut moderkakan. Kan ju säga att jag inte hade nån som helst lust till det då. Men var ju tvungen, schlopp sa det och så var den ute. Vilken tom mage jag fick helt plötsligt. Sen följde diverse efterarbete, tex att bli sydd, mindre kul, men jag bara njöt av min underbara lilla docka som låg i min famn. Och i pappas famn. Och så fick vi in fika, lillan skulle läggas till bröstet och vi hade en mysig stund. Men jag skulle ju kissa!!! Jag skulle alltså upp på benen!! Men min kropp hade ju precis blivit överkörd av en traktor, jag hade ont precis överallt. Hur skulle det gå? Men benen bar mig konstigt nog, dock ville inte blåsan vara med på noterna. De var tvugna att tappa mig, på hela 1500 ml urin! Herrejisses. Efter det hade jag 4 h på mig att komma igång och kissa, annars skulle jag behvöva kateter. Aldrig i livet! Jag lyckades pressa fram några droppar inom dessa timmar!!

En stund senare fick vi komma till BB. På BB fortsatte vi att mysa. Frukost serverades när vi kom dit, vi sov en stund på förmiddagen och missade lunchen. Per åkte därför och köpte kebab som vi vräkte i oss på eftermiddagen, aldrig har kebab smakat så gott. Moster Mathilda och fabio kom och hälsade på en stund på kvällen och de var lika betagna i henne som vi :) På kvällen hade vi fredagsmys med godis, coca cola och idol medans lillan sov i sin balja. Första natten med vår underbara dotter var omtumlande. Dels för att jag var i chock fortfarande, kände mig helt tömd på känslor men även för att vi var så ovana och spända av att ha en liten bebis att ta ansvar för. Läskigt och underbart på samma gång. Lillan mådde även väldigt illa den natten, hade förmodligen svalt en massa fostervatten och var jätte tät i näsan så jag låg med henne på mig hela natten och såg henne lida. Aj aj vad det värkte i mitt mamma hjärta. Testade näsdroppar med gott resultat men illamåendet kvarstod hela natten, min lilla snutta.


Dagen därpå fortsatte i samma lugna tempo så vi beslutade oss för att åka hem på kvällen, amningen hade kommit igång och det kändes inte som att så mycket mer skulle hända. Vi längtade hem nått otroligt och ville bara hem och påbörja vårt nya liv. Lillan fick därför läkarundersökas på lördag förmiddag och allt såg bra ut!!! Då började det gå upp för mig att vi faktiskt hade fått en alldeles perfekt, underbar och frisk dotter som skulle få följa med oss hem. Jag som hade börjat tvivla i slutet av graviditeten. Vilken härlig känsla. På eftermiddagen, innan vi skulle åka hem, var Per iväg och hämtade bilen och jag låg på sängen med lillan sovandes på mitt bröst då brast det för mig. Jag hade inte fällt en enda tår sen hon föddes, inte ens när hon lades upp på mitt bröst kunde jag gråta pga den chock jag var i efter förlossningen, men när hon låg där och sov som en liten groda på mitt bröst började jag storgråta. Allt släppte. Det var både känslor av total lycka men även chock. Sedan dess har jag varit i en känslomässig berg och dalbana. Lyckan är total, såklart, men jag har fortfarande så otroligt svårt att fatta att hon är vår och att hon är här!!! Så som vi längtat, planerat och förberett oss i 9 månader och vips så är magen borta och hon är här. Det går inte in i min skalle. Jag har även haft svårt för att hantera min känslor över hur förlossningen var. Det är så blandade känslor så jag blir tokig!! Men jag antar att de kommer att släppa ju mer tiden går. Jag vet iallafall att 20-21 oktober är de bästa dagarna i mitt liv och alla dagar där efter slår den föregående dagen med hästlängder!

I skrivandets stund har vi haft vår älskade dotter hos oss i 14 dagar. Det har varit 14 omtumlande dagar med mycket känslor men även en hel del fysiska besvär. Jag har haft så otroligt ont i hela kroppen att jag inte trott att det varit sant. Det värkte i varenda liten del i kroppen, i synnerhet ryggen, revbenen och svanskotan. Jag kunde knappt gå och värken i revbenen gjorde det svårt att andas vissa stunder. Nu har iallafall ryggvärken släppt men jag har åkt på andra otrevligheter såsom urinvägsinfektion och vad läkarna tror, foglossning efter förlossningen (hade det inte under graviditeten). Så jag har fortfarande svårt för att gå och känner mig lite ledsen över att vi inte kunnat vara ute mer i de fina höstdagarna, men snart ska jag nog vara på benen igen och då ska jag verkligen njuta av att vara mamma!!

Än så länge fungerar sömnen ganska bra för Ingrid. Igår testade vi för första gången att lägga henne vaken i vaggan vid 21:45 efter amningen (tidigare har vi lagt oss samtidigt som henne, och då i vår säng pga att undertecknad haft svårt att slita mig ifrån henne, men det börjar bli bättre nu). Vi var själva uppe till 22:30 och fixade och grejade lite inne i sovrummet med tvätt och så, så vi var nära och kunde stoppa i nappen när den åkte ut (det är nämligen förödande för vår lilla tjej när nappen åker ut). Och faktiskt, hon somnade till sut av sig själv och sov till 00:30 då det var dags för ett nytt mål mat. Vi vill gärna att det ska fungera att låta henne somna själv, att inte behöva vagga henne till sömns så det var bra att det fungerade. Sen om det kommer att fortsätta vara så "enkelt" återstår ju att se, men vi ska iallafall fortsätta med samma metod och förhoppnigsvis vänjer hon sig vid det!