Dagen då vår älskling kom till världen

Förbered er på en marathonläsning. Jag har under de två senaste veckorna skrivit ihop en förlossningsberättelse och jag ville göra den så detaljerad som möjligt, vill inte missa något viktigt och jag vill inte heller glömma förlossningen i framtiden. Därför skriver jag den för att i framtiden kunna gå tillbaka och läsa den och minnas och längta tillbaka och gråta en skvätt av nostalgi.

Jag tycker att det hela började onsdagen den 12 oktober, dagen då vi var beräknade. Den dagen började jag nämligen få förvärkar som sedermera skulle komma varje kväll ända fram till dagen det var på riktigt. Förvärkarna var jobbiga och frustrerande, dels för att de faktiskt gjorde ont men även pga att de gjorde mig förvirrad. Jag visste aldrig om de var på riktigt och om jag skulle våga släppa iväg Per till jobbet på morgonen, han har ju trots allt nästan en timmas körsträcka till jobbet. Men varje morgon när jag vaknade var värkarna borta och jag blev mer och mer förtvivlad för var dag som gick.


Söndagen den 16 oktober, på kvällen, upptäckte jag att en liten del av slemproppen hade släppt. Glad i hågen ropade jag Per till toan så att även han skulle kunna få se =) På måndag morgon när jag steg upp släppte, vad jag tror var hela, slemproppen. Jippe, nu blir det nog snart barn tänkte jag!! Hade förvärkar hela den dagen, var även hos barnmorskan och även hon trodde att det nog inte var så lång tid kvar. Men tisdag och onsdag kom och gick och inget hände. På onsdagen var jag desperat och tog till massor av knep. Jag och Per var ute på en snabb promenad, jag hoppade på pilatesboll, drack mängder av hallonbladsthe och testade färdknäppen för 4e gången (hihihi). Och detta gjorde susen!!!

Torsdag morgon, den 20 oktober ca kl 4:00 vaknade jag av att förvärkarna gjorde lite ondare än vanligt. Jag kunde dock somna om efter en värk men vaknade med 30 min mellanrum ungefär av ytterligare en värk. När Per gick upp för att eventuellt åka till jobbet, visste jag inte vad jag skulle säga till honom. Var det på riktigt nu?? Jag trodde nog inte det. Så han gick upp. Då hände något som fortfarande förbryllar mig. Jag tror att vattnet gick. Men det kom inte mycket alls, trosorna blev blöta men den binda jag sen satte på mig var torr timmarna framöver... Per åkte till jobbet. Jag gick upp, kunde ändå inte sova pga "förvärkarna" som kom då och då. Mellan dessa förvärkar hade jag en konstant molande smärta i korsryggen som aldrig försvann. Det var nog delsvis det som gjorde att jag trodde det var pinvärkar. Jag åt frukost, tittade på morgontv och gick omkring här hemma med värkar som kom tätare och tätare men fortfarande oregelbundet. Jag åt lunch vid 12 tiden och då började det göra mer ont. Var det på riktigt trots allt?? Jag började klocka värkarna, de kom med 5-8 min mellanrum. Och nu började de kännas rejält. Jag tog en dusch för att se om de skulle lindras lite, men nej. Efter duschen gjorde det så ont att jag slängde mig på sängen och storgrät, dels för att jag inte kunde hantera värken på det sätt jag ville och dels för att jag var ensam hemma och hade varit så dum att jag inte sagt till Per att komma hem tidigare, trots att han flera ggr frågat hur det går. Vid 13:38 skickar jag ett sms till honom "kom hem". Han var hemma 14:30.

När Per kom hem var han alldeles uppe i varv och tyckte det var skitspännande. Han började diska och städa iordning här hemma, packade färdigt vår BB väska och grejade. Och jag var fortfarande så dum att jag ändå inte riktigt kunde fatta att det var på riktigt. Nu kom värkarna med 5 min mellan rum men vissa bara var 3e. Efter lite tjat från Per ringde jag förlossningen vid 15.10. Men eftersom värkarna fortfarande "bara" kom var 5:e min tyckte de jag skulle vänta hemma lite till men barnmorskan försäkrade mig om att det var på riktigt. En dryg timma efter detta kom värkarna var 3e min och jag stod inte ut mer. Ringde in igen och de sa att vi skulle åka in till Mölndal. Vi skyndade oss och konstaterade lite snabbt att vi skulle behöva åka genom stan i rusningstrafik.... Den bilresan var inte rolig!!!!! Helt plötsligt kom värkarna varannan minut, och de flesta höll i sig i 1.5 min. Däremellan hade jag fortfarande en fruktansvärd "mensvärksmolande" som vägrade släppa vilket betyder att den dära "belöningen" som det pratas om aldrig kom.


Väl framme på förlossningen kl 17:00 fick vi genast ett rum, med badkar! Vi installerade oss, jag hjälpte till så gott jag kunde mellan värkarna. Vid 17:30 kom en barnmorska in och satte CTG och undersökte mig. Jag var öppen 3cm, utplånad livmodertapp. Åh vilken besvikelse tänkte jag då, hade hoppats på att jag skulle ha gjort "mer av jobbet" hemma och vara öppen mer. Men vi fick iallafall stanna kvar, jag hade ju så förbannat ont!! Vi diskuterade igenom vad jag ville ha för smärtlindring under förlossningen och jag sa min tanke, att jag skulle försöka andas mig igenom värkarna och använda lustgas samt bada. Inte kunde jag ana hur det skulle bli.... Jag kände nu att värkarna tilltog i styrka, jisses, det kändes som att jag skulle gå av på mitten. Kl 18:00 satte jag mig i badet för att testa om värkarna lindrades av detta, jag minns inte hur länge jag satt där men ja tyckte bara det var jobbigt. När värkarna kom ville jag kunna röra mig mer, inte sitta där i badet som en strandad val och inte kunna luta mig varken framåt eller bakåt. Jag gick nog upp ur badet ganska snabbt. Tog en sväng till toa för att kissa, det mindes både jag och Per från föräldrarutbildningen som något som var viktigt att tänka på. När jag går ut från toa överrumplas jag av en värk som gjorde så ont att jag fullständigt panikade, jag visste inte vart jag skulle ta vägen, bara slängde mig på sängen i ren panik! Barnmorskan ville då undersöka mig igen eftersom värkarna tilltagit så i styrka, men då var jag bara öppen 4 cm. Alltså bara öppnats 1 cm på 1.5 h vilket fick mig att misströsta något enormt.

18:35 tar barnmorskan fram lustgasen, jag sätter mig på en stol och lutar mig mot sängen och börjar andas igenom nästa värk. Den upplevelsen var vidrig! Jag kände mig snefull, blev enormt illamående och fick klaustrofobi av masken och fick ännu mer panik och bara slängde ifrån mig masken. Då säger jag det jag inte ville säga "GE MIG EDA". Jag som alltid varit livrädd för att bli stucken i ryggen kände att vad fasen är det mot den smärta jag har nu?? Kl 18:50 ringer barnmorskan således efter narkosläkaren, hon sätter PVK och ber mig att ge lustgasen en sista chans. Okejdå. Oh jävlar va gött det var. Jag fick till "tekniken" och efter nästa värk hamnade jag i nån slags dimma av total befrielse och lugn. Jag somnade nästan och alla röster hördes där långt bak nånstans. Jag minns väldigt tydligt att vissa ljud förstärktes, tex lysrören i taket, det ljudet var väldigt tydligt ;) hihi. Var ju inte sen att påpeka det heller. Jag riktigt minns hur jag sluddrade fram allt jag sa och hur jag var tvungen att koncentrera mig för att det jag sa skulle komma fram rätt. Lustgasen blev min bästa vän, fick total panik om jag inte hade koll på vart den var. Det var jag och lustgasen mot världen....... 19:15 undersöktes jag igen, men bara 4 cm fortfarande!!!


Kl 19:30 kommer narkosläkaren äntligen och jag befann mig en den där härliga lustgasdimman. Jag kände i detta läge inte den minsta rädsla för att bli stucken i ryggen, läkaren var bara såååå välkommen. Jag satte mig gladeligen i den position han ville och med hjälp av lustgasen lyckades jag sitta så still att han fick till det direkt. Det var ju inte så farligt!! Jag minns att jag pladdrade på om att jag jobbade som sjuksköterska på infektion och jag känner mig allmänt bortgjord, men han är nog van ;) hihi. Tacksamhet är vad jag känner för honom!!! =)

Vid 20 tiden börjar jag känna ett enormt tryck neråt, riktigt obehagligt var det. Värkarna lättade iallafall med hjälp av EDA men trycket var jobbigt. Jag kunde dock nu vara med mer i nuet så att säga, jag och Per käkade kexchoklad och drack coca cola och mellan värkarna satt jag och spelade wordfeud med min syster, haha. Strax efter 20 undersökte de mig igen, då hade det hänt grejer!! Öppen 6 cm, yes!! Dock märkte jag att barnmorskorna var bekymrade över lillans hjärtljud, hon hade uppvisat sömnbeteende och hjärtljuden hade varit för konstanta för länge, därför sattes skalpelektrod vid 20:45. Usch va orolig jag blev trots att de försökte spela coola så märkte jag ju att det var något som inte var helt ok. I journalen kunde jag senare läsa att de konsulterat doktor flera gånger. Men det kanske är vanligt? Däremot positiva nyheter, då var jag öppen 8 cm!! Från kl 19:15 till 20:45 öppnade jag mig från 4 till 8 cm. Då sa jag till Per att kanske blir det barn detta dygnet??!!

Vid 20:50 kommer nattbarnmorskan in! Vi märker då att jag haft en rejäl teckenblödning, men inget synligt fostervatten och ingen hinna kvar. Vi vet fortfarande inte om vattnet gick hemma på morgonen eller om det sipprat en längre tid. Tiden efter detta är jobbig. Jag får ytterligare doser i EDAn. Mitt blodtryck är högt så det kontrolleras ofta. Jag har ingen som helst förmåga att gå och kissa så jag blir tappad på urin. Jag missbrukar lustgasen och kräks som en kalv. Jag håller på att svimma pga jag glömmer bort att sluta ta lustgasen när värken är över. Jag minns att barnmorskan vid upprepade tillfällen fick säga till mig "Emelie, har du verkligen någon värk nu??". CTG visar fortfarande att lillan har för konstanta hjärtljud, dock lyckas barnmorskan tillslut få igång henne genom att återigen pilla henne lite på huvudet, vilket var ett bra tecken.

Kl 23:00 är jag öppen 10 cm! Då trodde jag det var nära. Tji fick jag. Efter detta minns jag inte så mycket, inte mer än att jag kände ett helt absurt stort tryck neråt, att edan inte längre hjälpte och att barnmorskan pratade om att lillan vägrade åka ner i bäckenet. Jag fick därför hela jäkla tiden byta ställning vilket var enormt jobbigt. kl 24:00 började jag känna att jag ville krysta. Vid varje värk skrek jag som om jorden höll på att gå under, jag ville bara trycka på och jag trodde hela jag skulle sprängas sönder. Vid 01:3O var jag så totalt utmattad att jag bara grät, hade ingen som helst kraft kvar. Fick då ytterligare en bolusdos i EDAn och tydligen somnade jag lite efter detta, inget jag minns men Per berättade det. Värkarna avtog, de blev svaga och glesa enligt journalen.

Vid 02:30 kopplas syntocinon, då minns jag att värkarna blev betydligt värre igen och jag ville återigen krysta. Det kommer in ytterligare barnmorskor i rummet och jag får dra dragkamp med ett lakan med en av barnmorskorna, allt för att kunna trycka på så mycket som möjligt. Men den lilla busfian i magen ville fortfarande inte åka ner!!!! kl 4:00 går barnmorskorna ut och konsulterar med läkaren. Lämnar då oss själva i rummet och stackars Per är allt annat än glad av att behöva vara själv med mig som ligger och skriker och krystar utav bara h*vete. Han fick hela tiden kontrollera så att huvudet inte var på väg ut, livrädd var han stackarn :( När barnmorskorna väl kom tillbaka hade de med sig läkaren, men då hände det! Lillan var på väg ut!!!! Den smärtan jag kände när hon skulle ut går inte att beskriva, det var som att hela jag skulle brinna upp!! Det kändes som att huvudet åkte in och ut i en evighet men kl 4:28 kom hon äntligen ut!!!! I vidöppen hjässbjudning. Tack för den. Men känslan när jag fick se henne var obeskrivlig. Först hörde jag inte henne skrika och då blev jag hysterisk och bara skrek "få igång henne, få igång henne" men då förklarade de för mig att hon visst hade gett ifrån sig ett ljud och hon mådde bra. De la upp henne på mitt bröst och jag kunde bara få fram "va fin hon är, va fin hon är, va fin hon är" helt chockad var jag! Kommer ihåg att jag såg en liten tår i ögat på barnmorskan men annars minns jag inte så mycket. Allt är i en röra bland chock och lycka. Men den där känslan, känslan är obeskrivlig. Hon hade så pigga och vackra ögon, låg bara och tittade när hon kom till min famn. Så underbart ljuvlig. Per fick klippa navelsträngen och vi njöt!


Underbart är kort, dags att krysta ut moderkakan. Kan ju säga att jag inte hade nån som helst lust till det då. Men var ju tvungen, schlopp sa det och så var den ute. Vilken tom mage jag fick helt plötsligt. Sen följde diverse efterarbete, tex att bli sydd, mindre kul, men jag bara njöt av min underbara lilla docka som låg i min famn. Och i pappas famn. Och så fick vi in fika, lillan skulle läggas till bröstet och vi hade en mysig stund. Men jag skulle ju kissa!!! Jag skulle alltså upp på benen!! Men min kropp hade ju precis blivit överkörd av en traktor, jag hade ont precis överallt. Hur skulle det gå? Men benen bar mig konstigt nog, dock ville inte blåsan vara med på noterna. De var tvugna att tappa mig, på hela 1500 ml urin! Herrejisses. Efter det hade jag 4 h på mig att komma igång och kissa, annars skulle jag behvöva kateter. Aldrig i livet! Jag lyckades pressa fram några droppar inom dessa timmar!!


En stund senare fick vi komma till BB. På BB fortsatte vi att mysa. Frukost serverades när vi kom dit, vi sov en stund på förmiddagen och missade lunchen. Per åkte därför och köpte kebab som vi vräkte i oss på eftermiddagen, aldrig har kebab smakat så gott. Moster Mathilda och fabio kom och hälsade på en stund på kvällen och de var lika betagna i henne som vi :) På kvällen hade vi fredagsmys med godis, coca cola och idol medans lillan sov i sin balja. Första natten med vår underbara dotter var omtumlande. Dels för att jag var i chock fortfarande, kände mig helt tömd på känslor men även för att vi var så ovana och spända av att ha en liten bebis att ta ansvar för. Läskigt och underbart på samma gång. Lillan mådde även väldigt illa den natten, hade förmodligen svalt en massa fostervatten och var jätte tät i näsan så jag låg med henne på mig hela natten och såg henne lida. Aj aj vad det värkte i mitt mamma hjärta. Testade näsdroppar med gott resultat men illamåendet kvarstod hela natten, min lilla snutta.


Dagen därpå fortsatte i samma lugna tempo så vi beslutade oss för att åka hem på kvällen, amningen hade kommit igång och det kändes inte som att så mycket mer skulle hända. Vi längtade hem nått otroligt och ville bara hem och påbörja vårt nya liv. Lillan fick därför läkarundersökas på lördag förmiddag och allt såg bra ut!!! Då började det gå upp för mig att vi faktiskt hade fått en alldeles perfekt, underbar och frisk dotter som skulle få följa med oss hem. Jag som hade börjat tvivla i slutet av graviditeten. Vilken härlig känsla. På eftermiddagen, innan vi skulle åka hem, var Per iväg och hämtade bilen och jag låg på sängen med lillan sovandes på mitt bröst då brast det för mig. Jag hade inte fällt en enda tår sen hon föddes, inte ens när hon lades upp på mitt bröst kunde jag gråta pga den chock jag var i efter förlossningen, men när hon låg där och sov som en liten groda på mitt bröst började jag storgråta. Allt släppte. Det var både känslor av total lycka men även chock. Sedan dess har jag varit i en känslomässig berg och dalbana. Lyckan är total, såklart, men jag har fortfarande så otroligt svårt att fatta att hon är vår och att hon är här!!! Så som vi längtat, planerat och förberett oss i 9 månader och vips så är magen borta och hon är här. Det går inte in i min skalle. Jag har även haft svårt för att hantera min känslor över hur förlossningen var. Det är så blandade känslor så jag blir tokig!! Men jag antar att de kommer att släppa ju mer tiden går. Jag vet iallafall att 20-21 oktober är de bästa dagarna i mitt liv och alla dagar där efter slår den föregående dagen med hästlängder!


I skrivandets stund har vi haft vår älskade dotter hos oss i 14 dagar. Det har varit 14 omtumlande dagar med mycket känslor men även en hel del fysiska besvär. Jag har haft så otroligt ont i hela kroppen att jag inte trott att det varit sant. Det värkte i varenda liten del i kroppen, i synnerhet ryggen, revbenen och svanskotan. Jag kunde knappt gå och värken i revbenen gjorde det svårt att andas vissa stunder. Nu har iallafall ryggvärken släppt men jag har åkt på andra otrevligheter såsom urinvägsinfektion och vad läkarna tror, foglossning efter förlossningen (hade det inte under graviditeten). Så jag har fortfarande svårt för att gå och känner mig lite ledsen över att vi inte kunnat vara ute mer i de fina höstdagarna, men snart ska jag nog vara på benen igen och då ska jag verkligen njuta av att vara mamma!!

 

 


Kommentarer
Postat av: Mathilda

Oj oj oj, nu har mina tårar runnit kan jag säga! Underbart att läsa!!! :)

2011-11-05 @ 01:00:30
Postat av: maria

Ja, jag fällde en tår på bussen till jobbet jag med! Fantastiskt skrivet emelie! Något häftigare finns inte- hon är så otroligt söt fina ingrid!!

2011-11-06 @ 06:11:39
URL: http://mclachlan.blogg.se/
Postat av: Sophia

Åh vad fint! Ögonen tårades när jag läste. Hon är så hiiimla fin Emelie!

2011-11-07 @ 11:18:10
URL: http://blog.isthisdesire.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0