Idag var vi iallafall där och Ingrid följer verkligen sin kurva perfekt. Skönt!

Ingrids viktuppgång:

Vikt: 3740 gram

Längd: 52 cm

huvudomfång: 33 cm

Vikt: 3555 gram

Vikt: 3750 gram

Vikt: 3990 gram

Huvudomfång: 36.4 cm

Vikt: 4198 gram

Huvudomfång: 37.2 cm

Vikt: 4358 gram

Vikt: 4480 gram

Längd: 56 cm

Huvudomfång: 37.8 cm

Vikt: 4692 gram

Vikt: 4852 gram

Längd: 57.5 cm

Huvudomfång: 38.6 cm

I övrigt är Ingrid en otroligt snäll tjej. Det är hon verkligen. Hon skriker nästan aldrig, och gör hon det är hon väldigt lätt att trösta. Hon sover mycket, men har såklart fler och fler vakna stunder på dagen. Hon äter var tredje timma på dagen. På kvällen äter hon mellan 22:00 och 23:00, därefter lägger vi henne i hennes vagga och hon somnar av sig själv. Behöver inte vaggas eller ammas till sömn. Sedan sover hon nästan alltid 6-8 h innan hon vaknar och vill äta. Därefter brukar det fungera att lägga tillbaka henne i vaggan och hon somnar om, men ibland får hon ligga kvar i vår säng. Sover sedan i ca 3-4 timmars intervall fram till dess vi går upp.

Hon älskar verkligen att ligga på skötbordet och börjar alltid skratta när hon får syn på mobilen som hänger ovanför.

Det enda jobbiga är att hon mår illa efter att hon äter, gnyr och vrider på sig en bra stund tills hon antingen rapar riktigt högljutt eller kräks. Sen brukar det bli bra.

Och sen var det jag, och det är som det är. Tråkigt, jävligt trist, är mitt spontana uttryck. Jag ligger ofta och grubblar på nätterna (för trots att Ingrid sover har jag svårt att sova) och kan inte räkna ut varför i hela fridens namn jag inte kan få känna lycka och glädje. Varför jag bara känner ångest och likgiltlighet. Jag har ju allt jag vill ha. En snäll otroligt fin dotter, en underbar sambo, en underbar familj och fantastiska vänner. Inga "bekymmer" what so ever. Jävligt märkligt. Blir nästan förbannad. Så onödigt. Denna tid skulle ju bli den bästa i mitt liv. Men nu har jag väl sugit åt mig all den hjälp jag kan få och till jul SKA jag må bra. Är nu halvtidssjukskriven ett par veckor så Per kan vara hemma 2 dagar i veckan. Känns skönt med lite "avlastning". Det märkliga i detta är nämligen att jag får panik på tanken att vara ensam på dagarna. Jag måste träffa människor. Jag försöker planera in så mycket jag kan. Jag måste ha en anledning att stiga upp på dagarna. Ska vi till BVC kretsar dagen kring det, likaså de dagar jag träffar psykologen eller läkare. Det känns helt galet att detta är jag, att detta drabbat mig. Trodde jag aldrig. Har svårt att acceptera det. Varför ska man vara så stolt? Fixa det utan hjälp? Fånigt kan man tycka. Men nu får det vara slut på fånerierna. Nu vill jag må bra.