När det inte blir som man tänkt sig


I 9 månader var jag överlycklig, planerade allt in i minsta detalj, jag virkade, sydde och handlade, allt för att min lilla prinsessa skulle få det allra bästa. Jag drömde underbara drömmar om stunden hon kom upp på mitt bröst, när jag ammade henne för första gången och när vi fick ta med henne hem första gången. Jag längtade så mycket att jag ibland inte trodde att hon faktiskt skulle komma nån gång, att allt var just en dröm.

Och så kom dagen med stort D. Dagen jag sett fram emot med skräckblandad förtjusning. Och det blev inte som jag tänkt mig. Inte alls, inte ens i närheten. Förlossningen var en mardröm. När hon kom ut var jag så totalt slut både fysiskt och mentalt att jag inte kunde känna nånting när hon kom upp på mitt bröst. När jag sedan skulle amma henne första gången, skedde det i nån slags stress för tiden tickade på och vår barnmorska skulle snart gå av sitt pass. Jag minns inte mycket av den tiden. Jag var chockad och visste inte vad jag skulle känna. Hon var här. Verkligen. Livs levande och mådde bra. Jag förstod det aldrig. Pang bom ner till BB. Där vi blev avsläppta och inknuffade på att rum och fick i stort sett klara oss själva. Från att ha haft övervakning och någon hos sig konstant de senaste 14 timmarna blev vi nu lämnade helt själva, i flera timmar. Och vi hade vårt barn. Och jag kände ingenting.

Anledningen till att jag skriver detta är att jag sen förlossningen inte mått så bra. Jag har inte varit glad. Jag gråter mycket och känner mig som en dålig mamma. Jag längtar bara tillbaka till graviditeten, till förlossningen, så att jag ska kunna göra om allt på rätt sätt. Jag har dömt mig själv sjuhundratusen gånger för att jag inte känner så för mitt barn som jag borde göra. Jag känner mig ledsen mest hela tiden och känner att jag förlorat första tiden med min lilla flicka. Ingenting blev som jag hade trott. Jag har nu börjat inse och förstå att jag inte är ensam om detta, att må så här efter en förlossning. Däremot pratas det nästan aldrig om det. Allt man får höra är att allt är alldeles fantastiskt när man får barn, att man svävar på rosa moln och att det enda som är viktigt är ens barn. Ingenting annat spelar någon roll. Och just detta har jag ännu inte upplevt. Och det gör mig förkrossad.

Förlossningsdepression drabbar 1/10 mammor. Det hade jag aldrig kunna tro. Och inte heller kunnat tro att jag skulle vara en av dem. Men det är jag. Och jag vill ta mig ur detta. Vill inte må så här. Jag vill kunna njuta av min söta fina lilla tjej.

Med hjälp av vår alldeles fantastiska bvc sköterska har jag nu fått hjälp. Jag går hos en psykolog och hoppas kunna reda ut allt utan någon medicinsk hjälp. Enligt henne är det viktigt att jag berättar, berättar för de i min närhet och ältar min förlossning om och om igen, för varje gång jag gör det ska det tydligen bli lite lite bättre. Jag måste försöka minnas mina känslor och komma överens med dem, så att jag slutar längta tillbaka och kan börja se framåt igen. Därför öppnar jag upp mitt hjärta och skriver om det här. Det är fruktansvärt jobbigt att låtsas må bra när man inte gör det. Men jag har så ofantligt svårt för att prata om mina känslor med andra. Jag fick tvinga mig själv i måndags att berätta för min mamma. Per är den enda jag helt känner att jag kan öppna mig för, och så ska det ju inte vara. Men det handlar väl om någon slags skam och skuld, att visa att man är stark och klarar allt. Men jag har nu fått erfara att jag inte klarar allt. Ibland måste man söka hjälp.


Kommentarer
Postat av: Maria

Fina Emelie! Jag ville lämna bort Ally hos mamma varje gång jag var där till hon va ca 6 månader. Jag kunde inte njuta, jag var irriterd- det va inte så att vara mamma som jag hade hört. Men jag fick ingen hjälp- vid 3 mån ålder på bvc SKA!! bvc sköterskan ha eh genomgång med mamman om hur hon mår... detta visste inte jag och ingen gick igenom ngt med mig. Nu menar jag inte att alla mår dåligt i ett halvår- du komme klara detta galant och Ingrid älskar dig villkorslöst så liten hon är! Hon vet ingen annan supermamma än du- även om du gråter! Hon älskar din lukt, din famn och din röst! Ally såg inget annat än tårar första halvåret hos mig. Men det blev ju flicka av henne med ;) Detta komer gå fint empalampa- ni är så fina och duktiga! MÅnga kramar!!

2011-11-16 @ 19:32:53
URL: http://mclachlan.blogg.se/
Postat av: Faster

Stackars dig lilla Emelie det låter som det jag råkade ut för både med Lisa o Fia o jag förstår verkligen vad du går igenom! Om du vill prata så finns jag här.....tänker på dig!! Kram kram

2011-11-16 @ 19:56:37
Postat av: Emelie

Maria: oj Maria, jag visste inte att du kände så :( så länge. Det är verkligen mer vanligt än man tror. Förstår inte hur du stod ut så länge, för mig känns det som att känslorna äter upp mig. Stark du är som tog dig igenom det utan hjälp! Kramar tillbaka!!!

2011-11-16 @ 19:57:41
URL: http://babyhappiness.blogg.se/
Postat av: Johanna

Du kommer ta dig ur det här och kunna njuta mer av att vara mamma! Det är nog först när man blivit förälder som man verkligen blir sårbar och känner sig så otillräcklig, samvetet över att vara en dålig mamma gnager nog de flesta - även supermammorna, man känner sig nog aldrig tillräckligt bra för sina barn (ungefär som att en kvinna aldrig är nöjd med vikten) även om barnen är supernöjda! Jag kan såklart inte jämföra mina känslor med dina, för jag hör ju till de där som känner lyckorus men jag gråter faktiskt jätteofta ändå.

Bara ATT du skriver och DET du skrivit här visar att du ÄR en god och stark mamma!

Kram!

2011-11-16 @ 23:29:32
URL: http://ninajohannah.blogg.se/
Postat av: Petra Bloggar

kramar om dig så jävla hårt



När Elliot fyllde ett år så fick jag se bilder från en kräftskiva vi var på när han var några månader, då slog det mig att jag inte mindes någonting... Ingenting alls från hans första 6 månader i livet.



Jag drabbades av post traumatisk stress och blev jättedålig, nu kan jag dock med hjälp av bilder minnas nästan allt som tur är. Men tänk om man hade fått hjälp från början, att någon hade sett på mig hur "borta" jag var (men inte ens psykologen såg igenom min fasad, eller min familj för den delen) Jag kommer alltid att vara lite bitter för det även om det inte är någons fel och därför blir jag så glad i hela magen när jag läser att du bett om hjälp. Det gör dig till världens bästa mamma <3



Kram Petra

2011-11-21 @ 09:52:34
URL: http://petraodaniel.blogg.se/
Postat av: Helena

Hej!
Hoppas du idag mår mycket bättre. Förlossningsdepression är tungt, svårt och knäckande. Ville bara berätta för dig att jag skrivit en bok som precis har kommit ut! Den heter: Moderslycka-vart tog glädjen vägen? Hoppas att du vill läsa den och tycker du om den, även tipsa andra. Ensam är inte stark!
Hälsningar från Helena Askén.

2012-06-27 @ 16:00:30

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0