Idag är vår älskade dotter 5 dagar. Tiden försvinner när vi går här hemma i vår bebisbubbla. Man märker att tid inte har samma betydelse som förut. Allt vi gör sker efter vad som passar lillan. Hon är så underbar och jag blir mer och mer förälskad i henne för varje sekund som går. Men jag är fortfarande i något slags chocktillstånd. Jag vet inte hur jag ska hantera mina känslor. Det bara bubblar inom mig. Det är både känslor av chock för hur traumatisk och fruktansvärd jag tyckte förlossningen var men nu börjar jag även känna en viss chock över hur häftigt det ändå var. Så sjukt jävla häftigt och jag, mycket mycket konstigt nog, längtar tillbaka. För jag vill återuppleva känslan när lillan kom ut. Dessa blandade känslor får mig att bli galen. Känslorna får inte plats. På ett sätt känns det som att jag missade hennes födelse för att jag var så totalt utmattad och chockad när hon kom, det är så mycket som är blurrigt i huvudet när jag tänker på det. Jag känner en sån tacksamhet mot de barnmorskor som förlöste mig, går inte att beskriva med ord. Har aldrig upplevt en sån känsla, kanske inte konstigt att man inte vet vart man ska göra av den då. Jag är ändå medveten om att det är hormoner som spökar för tillfället, men käsnlorna är ju sanna. Hormonerna driver mig dock till tårar när jag sitter och ammar och hon somnar alldeles utmattad med bröstet i sin mun, det bästa hon vet, att ligga där och sova. Prioriteringar ändras totalt, det jag en gång tänkt och haft åsikter om skiter jag fullständigt i nu. det viktigaste är att hon mår bra, har det bra och att hon känner sig totalt trygg. Sen om det innebär att jag inte får sova på natten eller att hon sitter klistrad vid mitt bröst hela dagarna struntar jag i, spelar liksom ingen roll. Det är så sjukt det här med att bli mamma!