Jag är en människa med skyhöga krav på mig själv. Och inte har det blivit bättre sen jag blev mamma. Jag vill att min uppfostran av Ingrid ska vara perfekt, jag vill att hon ska bli trygg med mig och i sig själv, att hon blir självständig men ändå nära mig, att hon litar på sig själv m.m Jag lyssnar och litar till den forskning som görs inom barnpsykologin, jag tycker det är intressant och i de allra flesta fall oerhört relevant. Till saken hör dock att jag är alldeles för självkritisk och dömande mot mig själv. Jag tvivlar på mig själv, om jag gör rätt i olika situationer eller om jag skulle sagt något annorlunda. I varenda situation där uppfostran på något sätt är med överanalyserar jag allt jag säger. Om Ingrid ramlar och slår sig så hon gråter, då tänker jag miljoner tankar under tiden jag tröstar henne, borde jag sagt så? känner hon sig tillräckligt uppmärksammad nu? Idag när jag skulle spänna fast henne i vagnen sa jag "nu måste mamma spänna fast dig så du inte ramlar ur vagnen" och direkt när jag sa det tänkte jag om jag verkligen borde ha sagt det på det sättet eller om jag skulle lagt fram det på ett annat sätt. Detta är så otroligt jobbigt, jag kan inte lita till mig själv och slappna av.

 

Under tiden jag gått hos min psykolog har jag fått med mig massor av bra tips på hur man fostrar ett tryggt barn. Som tex är att man aldrig ska smita när barnet inte ser när man ska iväg nånstans, man ska alltid, trots att barnet gråter hejdlöst, säga "hejdå älskling, mamma ska bara åka och handla och jag kommer snart hem" tex. På så viss blir barnet tryggt med att mamma kommer alltid tillbaka. Ett annat exempel är om barnet gråter, då ska man aldrig avleda utan låta dem gråta, man ska visa intresse för barnet när det gråter och istället försöka förstå varför det är ledset. Jag tycker detta är jättevikta saker och önskar mer än nått annat att jag kan följa detta. Men ändå tvivlar jag på mig själv...

 

Idag när vi var hos psykologen gjorde vi nått som heter watch, wait, wonder. Allt fokus var på Ingrid. Hon fick sitta och leka i 15 min och jag skulle vara helt närvarande, delvis deltagande men på Ingrids villkor. Psykologen satt och observerade oss. Det som var fascinerande med detta var att så länge jag satt bredvid Ingrid och inte ägnade mig åt nått annat än hennes lek så satt hon still i säkert 10 min och lekte jätteduktigt och koncentrerat med stapelbunkar. När 15 min gått skulle vi återgå till att prata, jag och psykologen, och med ens så slutade Ingrid att vara intresserad av bunkarna. Då kunde hon inte sitta still ,skulle krypa iväg på annat hela tiden eller komma upp i min famn. Ett väldigt tydligt exempel på hur viktigt det är att några stunder varje dag ägna sitt barn full uppmärksamhet, utan TV, utan radio, utan mobil. Det kändes bra att psykologen iakttog oss och hon tyckte att jag gjorde allt rätt, inget konstigt, känns ändå bra att höra när man tvivlar på sig själv som mamma... 

Vi ska göra denna metod två ggr till så får vi se om jag får ut mer av det.