I slutet av graviditeten var jag så peppad på att få börja träna, jag längtade efter långa barnvagnspromenader och styrketräning. Jag skulle äta nyttigt och gå ner alla mina graviditetskilon fort. Och så kom Ingrid och min värld blev mkt mörk och tung. Att gå ut med barnvagnen var en lika stor utmaning för mig som att bestiga mount everest. Bara en långsam promenad till affären fick mig att må illa, känna ångest och bara vilja lägga mig ner och gråta. Jag klarade inte av det. Jag minns en dag då jag lovat Per att jag skulle ut och gå, så jag tvingade mig men det var hemskt. Jag tyckte alla människor såg så lyckliga ut men kunde inte fatta varför. Jag gick hem och grät värre än nånsin. Första veckorna efter att Ingrid kom hade jag ingen aptit överhuvudtaget så jag gick ner många kg den tiden. Jag sov mig igenom frukosten och åt väl först runt 14 tiden när magen skrek. Så småningom blev det tvärtom. Om jag tex endast hade ett besök inplanerat till BVC en dag och skulle behöva vara själv i några timmar innan per kom hem fick jag panik. Jag gick så långsamt jag kunde på vägen hem och ångesten växte sig allt starkare och starkare. Jag såg ingen annan utväg än att gå till affären och köpa godis, gå hem och lägga mig i sängen och tröstäta. Det var så det började, mitt fruktansvärda självdestruktiva beteende. Sen dess tröstäter jag, godis, kakor onyttig mat, jag mår psykiskt dåligt om jag inte får äta nått gott på kvällen, då känns allt helt meningslöst. Detta mår jag SÅ dåligt över och skäms nått fruktansvärt. Men jag klarar inte ändra mig, det går inte. Jag har ingen motivation över huvudtaget. HELT sjukt är det. Jag skäms över hur jag ser ut, vill inte träffa folk jag inte sett på ett tag, avskyr soliga dagar för jag vägrar visa mig i bikini. Jag har blivit den person jag vägrade att bli. För ett par månader sen kom motivationen plötsligt, jag drog ner på allt onyttigt och började gå ut och gå snabba promenader. Jag gick ner några kilon men så sjönk jag ner i mörkret igen. Träffade min läkare som trodde jag behövde ytterligare en tablett. MEN, med denna tablett går de allra flesta upp en massa i vikt sa hon. "Men det viktigaste är ju att du mår bra, vikten kan du ta tag i sen" sa hon. Jag fick panik. Visste inte vad jag skulle göra, nu när jag äntligen tagit tag i problemet. Men jag började med tabletten eftersom jag inte orkade må som jag gjorde och med det försvann motivationen igen. Ska jag ÄNDÅ gå upp i vikt kan jag ju lika gärna börja äta det jag vill igen, så det gjorde jag. Medicinen fungerade dock inte på mig, jag blev en zombie som inte vaknade av Ingrid på natten, var mer död än levande på dagen så jag slutade med den. Men fortsatte med tröstätandet. OCh där är jag nu. Jag tror inte jag kommer må psykiskt bra förens jag trivs i mig själv igen men jag vet inte hur jag ska hitta motivationen när jag inte mår bra, ett ekorrhjul. Det känns lite hopplöst. Jag mår dåligt när jag ser smala mammor med barn yngre än Ingrid, då känner jag mig ännu mer misslyckad. Jag ska få börja i KBT snart och träffa en psykiatriker, kanske kan det hjälpa mig att ändra mitt tankemönster så att jag blir mig själv igen. Jag hoppas det. För så som det är nu är inte hållbart, orkar inte med mig själv så länge till. Jag skäms som fan men publicerar detta ändå, för kanske kan det hjälpa mig till att ta tag i det, om alla vet, kanske kan jag känna ett "jag ska allt bevisa för alla att jag kan" nån gång. Jag hoppas det.