Ingrids första midsommar

Ingrids första midsommar firades i ett regnigt Halmstad. På midsommarafton var vi hos vänner på Tylösand och i lördags var vi med min familj i sommarstugan. Ingrid har haft det jättebra med massor av människor att busa med ;) I helgen har hon även börjat krypa på det gamla hederliga sättet ;) Oj oj vad det händer mycket nu. Här kommer lite bilder från helgen. Jag kan ju även berätta att hennes nya grej är att räcka ut tungan på kort, hihi.

 

Jag gjorde en krans till henne, det var svårare än jag trodde och är väl sådär nöjd med resultatet ;)

 

I lördags var det faktiskt lite sol så då passade vi på att busa ute på trädäcket i stugan

 

...och så tungan :)

 

hur nöjd som helst när hon fick tag på tidningen :) Har även blivit jätteduktig på att gå när man håller henne i händerna.

 

 

 

 

Hej! Vilken söt liten tjej ni har!! Så fin i midsommarkrans!

Kul att hittat din blogg, ska bli roligt att följa lilla Ingrid. Fick själv prins nr2 i sept 2011 så de är nästan jämngamla.

Ha det gott!/Cathrine ab

Hej!
Ja, det är faktiskt ganska konstigt att vi båda haft den oturen. Kanske smittar :)
Nej, jag kunde tyvärr inte glädjas åt att vara gravid, vilket känns fruktansvärt hemskt eftersom jag velat bli gravid i så många år och önskat att få barn hur länge om helst. Känns så orättvist! Tyckte att det var ganska jobbigt ibland på jobbet när jag hörde dig och J prata och jag tänkte att det var så det skulle vara. Jag kände mest som om jag satt och "studera" er för att se hur "man ska vara". Haha, låter ju helt galet när jag skriver ner det. Låter som om jag spionerade på er ju, så var det såklart inte!
Det kom tillbaka i stort sett med en gång. Ville inte att folk skulle hälsa på, men insåg att jag var tvungen för att få det överstökat och 4 dagen började jag gråta, sedan slutade jag aldrig. Efter en månad började mina tankar gå överstyr och William tvingade iväg mig till min bvc-sköterska och berätta. Då satte karusellen igång fort och jag fick träffa läkare, psykolog, blev sjukskriven och William skulle vara hemma och under ett par veckor så fick jag inte vara själv överhuvudtaget, så det var vänner och familj här dygnet runt.
Det är helt okej att fråga, jag svarar så ärligt jag orkar. Känns som om jag har massor av frågor också, men vet inte ens hur jag ska starta. Jag har ju inte pratat med någon annan som gått igenom det här. När jag pratar med andra så berättar jag ju en liten del av det jag tänker och känner, för jag vill känna av hur de reagerar och jag vågar inte riktigt säga orden ibland känns det som, för då lir det på något vis så verkligt, men det resulterar ju i att många tycker att det är inte så farligt, så känner alla och det förminskar ju ens känslor på något vis, som om jag är fånig och bara överreagerar och som om jag inte mår så dåligt. Inte så att min familj och mina närmsta vänner inte tror mig, utan mer om man pratar lite med andra. Vet inte vart jag vill komma med detta heller... Mer att det på något sätt känns "skönt" att läsa din blogg, för att jag kan känna igen mig i tankar och vet att det inte bara är jag, att det inte är "fel" och så vidare...
Men hur var det för dig? Kom det direkt efter att Ingrid föddes? Hur är det nu?
Det är jättesvårt, nästintill omöjligt att berätta hur man känner och tänker. Iallafall enligt mig. Även bakom en datorskärm, men jag försöker att öppna upp mig lite, inse att jag inte har gjort något fel, att inte skämmas.
Nej, jag visste inte att det fanns, om du vill får du jättegärna bjuda in mig. Hade kanske känts skönt att se att andra också går igenom det här, och framförallt få förståelse och kanske även se att det går att ta sig ur någon gång...
Kram