Dopet är äntligen avklarat och det blev mycket lyckat! :) Men mer om det när jag gått igenom alla bilder!

Tiden går fort, redan torsdag. Vart har veckan tagit vägen? Har haft fullt upp i vanlig ordning...  Idag har jag och denna lilla glada tjej hängt på stan tillsammans med en jobbarkompis och hennes son. Mysigt. Ikväll ska vi träffa prällen inför dopet på lördag samt STORhandla (usch). Mycket att planera och tänka på, men det får bli som det blir. Jag orkar inte stressa.

Idag var det föräldrargrupp, vi diskuterade mat. Fick en hel del matnyttiga (höhö) tips.

Lagom till sin tre månaders dag rullade Ingrid plötsligt över från mage till rygg. Hejja! Strax efter att denna bild togs gjorde hon det. He he, ganska komiskt att man blir lyrisk över sånt här. Innan jag fick barn var man ju måttligt intresserad av att höra andra gå på om sina barns framsteg, jag menar alla barn gör ju det tids nog. Men det är annorlunda när det är mitt barn :)

Det är inte bara tre månader sen Ingrid kom till världen, det är ju även tre månader sen allt blev alldeles upp och ner för mig. Tre månader sen jag insåg att jag inte är den starka person jag trott att jag varit. Fy fan vilka tre månader det varit. Helt jävla sjukt. Aldrig någonsin har jag varit med om känslor som flyger och far, kors och tvärs utan att kunna ta på dem. Känslor som tyvärr inte varit så positiva som jag hoppats på. Tänk att det ska vara så svårt att bli mamma.

Igår när vi var och såg Anna Ternheims spelning kände jag att jag levde för första gången sen Ingrid kom. Jag kände mig som mig själv igen. Jag insåg det när spelningen närmade sig sitt slut, då började tårarna rinna. Fy fan vad tragiskt att jag kände att jag levde när Ingrid inte var med. Jag känner mig så instängd här hemma att jag ibland bara vill skrika. Jag längtar efter den dag när jag vaknar på morgonen och känner mig hög på livet. Den där känslan av att livet är förbannat bra. Många många gånger har jag känt så tidigare i livet. Det kan ha varit under den där promenaden nere vid älven, när solen skiner och vattnet glittrar. Eller när jag tänkt på allt roligt man haft framför sig. Eller den där fredagskvällen när vi suttit här hemma med levande ljus och ätit god mat. Varför kan jag inte få fram de känslorna nu?! Jag blir snart galen.

Det är svårt att förklara hur jag mår. Ibland önskar jag att jag var fysiskt sjuk istället, det är så mycket enklare att förklara den "smärtan". Men det går upp och ner och jag fixar livet, det gör jag. Jag kan vara himla social och trevlig, jag kan göra allt jag ska (men har kanske inte så stor lust till det) men inte är det den äkta Emelie som gör det. Jag är inte helt sann i min framtoning, i alla fall inte alltid. Vissa dagar är bra andra dagar skit. Upp och ner. Jag kan uppskatta mycket. Att träffa vänner, att se en bra film, att fotografera Ingrid, leka i photoshop, äta god mat. Men något fattas mig; glädjen över livet.

Idag är det 3 månader sen Ingrid kom till världen! 3 månader!! Ett kvartal!! Galet....

Det var visst bra att klaga på Ingrids gnäll igår, för igår fungerade det alldeles utmärkt med sömnen. Hon somnade 22:00 och vaknade 06:50 för mat. Helt ok =) Självklart med några nappisättningar däremellan men ändå. Det är väldigt tydligt att Ingrid blir övertrött om hon är vaken bara en enda minut över 2 timmar, då blir det så svårt att få henne att somna. Men lägger vi henne efter att hon varit vaken i 1.5 h så kan hon till och med somna av sig själv i vaggan. Måste helt enkelt köra stenhårt på rutiner.

Ingrid har varit på ett jäkla gnällhumör sista dagarna. Svårt att få henne nöjd. Hon har dessutom inte alls varit sig själv på kvällen, svårt att komma till ro och har återigen kommit in i en dum rutin med att somna närmare midnatt. Och sedan vaknat vid 5 och velat äta. Som sagt inte alls sig lik. Hoppas det går över. Jag har inget tålamod. Jag tackar gudarna för att Ingrid varit så lätt, annars hade jag nog mått ännu sämre än vad jag redan gjort.

Idag hade Ingrid på sig min gamla sparkdräkt. Det är roligt att kunna återanvända det jag hade när jag var liten. Och inte kan man se att den har 28 år på nacken. Måste vart betydligt bättre kvalitet i kläderna förr. Nu tycker jag de blir noppriga efter bara några tvättar. Men visst är hon söt i den? :)

Vi har varit så dåliga på att lägga Ingrid på magen. Hon har hatat det och då har det känts mindre kul. Men de senaste dagarna har jag gjort det ändå och hon har verkligen gjort framsteg. Igår lyfte hon upp hela huvudet en bra stund och idag ännu mer. Idag gjorde hon även tendenser till rulla över till rygg så det är nog inte så långt borta!

Idag var jag och Ingrid på BVC för föräldrargruppsträff. Vi fick lära oss babymassage, jättemysigt var det men jag är osäker på huruvida Ingrid gillade det eller inte. Hon såg nästan lite skrämd ut ibland och mot slutet tröttnade hon och började gråta. Tydligen är det bra att ge massage varje dag så får väl försöka få in det i rutinerna, kanske kommer hon uppskatta det mer när hon vant sig. Efteråt gick vi tillsammans med två andra mammor och fikade annars har inte denna måndag mycket att erbjuda. Tråkigt väder och jag känner mig seg så det får nog bli vila som gäller i eftermiddag.

Idag har jag tagit tag i något jag skjutit på framtiden länge, som jag gruvat mig inför. Alla bilder på Ingrids första veckor. Har nu suttit och gått igenom bilderna vi tog på henne de två första veckorna och gråtit floder. Usch vad ledsen jag blir när jag tittar på bilderna. Jag inser att jag inte minns henne så väl från första tiden. Jag minns tack vare bilderna. Men jag kan inte komma ihåg hur det kändes att hålla i henne, vad hon luktade, hur hon såg ut. Jag var så fokuserad på mig själv, att jag mådde skit både fysiskt och psykiskt att jag inte orkade känna efter vad jag kände för Ingrid och njuta av henne. Hon var ju så snäll, hon bara var där bredvid mig och gjorde inget väsen av sig. Jag behövde inte engagera mig så mycket i henne. Ibland kan jag fundera på om det hade varit bättre om hon hade haft större krav på oss, inte varit så självständig. Kanske hade jag tvingats känna efter då, och inte varit så självfokuserad.... Jag vet inte.... Svårt. I vilket fall så ska jag iallafall framkalla lite bilder nu, måste ta tag i det där fotoalbumet som ligger och samlar damm.

Stackars lilla Ingrid är så förkyld. Natten till idag var inte rolig, hon var så tät så jag kunde inte sova alls. Hon hostar och är jätte rosslig. Andra förkylningen hon åker på och båda gångerna har jag också varit förkyld. Vi får nog hålla oss ifrån stora folksamlingar i fortsättningen.

Idag blir lillstumpan hela 12 veckor! Jag förundras dagligen över hur mycket som händer i ett barns utveckling de första månaderna.

Jag tyckte innan jul att vi hade någorlunda rutiner angående sömn och matning. Ingrid somnade ungefär vid samma tidpunkt och åt ungefär vid samma tidpunkter. Men efter att vi var borta i en vecka över jul förändrades detta och nu går det inte få in rutiner igen. Sen några dagar tillbaka har Ingrid även förändrats mycket. Hon vill inte somna för natten förens efter midnatt. Hon är betydligt mer gnällig och krävande. Dessutom vill hon amma gärna flera timmar i sträck och helst somna vid bröstet. Pga detta kräks hon sjukliga mängder, hela tiden. Det märks även att hon mår illa. Hon äter helt enkelt för mycket. Ja vad ska man göra? Jag har väldigt tunn spärr mot irritation och trötthet just nu, klarar inte så mycket motgångar. Och jag vet ju samtidigt att Ingrid är lugnare än många andra bebisar trots denna gnäll period, för hon skriker ju inte utan gråter lite på sin höjd, men jag klarar inte av det ändå. Känner mig totalt slut. Läser man om utvecklingen vid 12 veckors ålder stämmer det så överens med Ingrid så jag hoppas verkligen att det är en övergående period!!

Har blivit förkyld igen. Jumlars. Känner mig enormt seg med halsont och snuva. Dagen har därför spenderats mestadels i sängen. Första dagen på 2 månader som jag är hemma en hel dag utan planer. Med tanke på att jag känner mig lite sliten så kan jag faktiskt inte heller tänka mig något annat just nu. Och ute regnar det och det inbjuder ju definitivt inte till en promenad. Så jag fortsätter nog så här. Och kan inte låta bli att tycka att livet är förbannat tråkigt.

Oj vilken uttömmande dag det varit idag. Idag har jag nog inte gjort annat än pratat, pratat och pratat. Skönt är det. Först hos läkaren. Sedan en mycket givande timme hos psykologen. Och i eftermiddag/kväll en massa timmar med Malin. Ibland behövs det verkligen. Bara spy ut allt man känner. Det betyder så mycket att ha så fina vänner som jag har, som verkligen bryr sig, som finns där när det behövs. Börjar gråta bara jag tänker på det.

Igår var det en fullspäckad dag. Vi lunchade med Maria och hennes söta flickor på stan och på kvällen åkte vi till Borås och hälsade på den allra sötaste lilla bebisen, Melker! Inte många dagar gammal och så liten. Kan inte minnas att Ingrid varit så liten, tiden går så fort.... Jag har länge tänkt att jag skulle göra en blöjtårta när Jennys bebis kommer, så jag gjorde slag i saken... det var inte alls svårt och gick fort. Roligt att ge bort =)

Idag började vår föräldrargrupp. Jag gick utan Per, han jobbar ju. Hade verkligen sett fram emot det, lära känna andra mammor som praktiskt taget bor grannar med oss, men det var sådär. Temat var första tiden hemma. Jag satt mest och hade ångest över att jag skulle få frågan hur jag upplevt första tiden hemma. Vad skulle jag säga liksom. Att få höra de andra prata om hur fantastiskt och häftigt allt varit trots vakna nätter och kolikbarn var bara jobbigt att höra. Inget stämde med min erfarenhet. Men de andra föräldrarna var väldigt pratglada och hade mycket att säga så jag sa ingenting. Vilken kul person de måste tycka att jag är.... Men de verkade onekligen trevliga och framöver ska jag nog kunna bidra mer.

För de som känner mig är det väl ingen hemlighet att jag älskar att köpa barnkläder! Jag älskar kläder med fina detaljer; skira blusar, volanger på ärmslut, brodyr på krage etc. Lite gammaldags och flickigt. Gärna vitt, gammelrosa och pastell. Sån är jag :)

Idag har det varit en ganska jobbig dag. Tung och ledsam. Hade ingen lust alls att gå upp i morse. Klockan 11 tvingade Per upp mig till framdukad frukost. Hade nog kunnat sova hela dagen. Vi har annars inte gjort så mycket vettigt idag, städade klart det vi inte orkade med igår och tog en sväng in till stan. Hade egentligen ingen lust alls men jag vet ju att det alltid känns så mycket bättre när man väl är igång med dagen. På stan fikade vi och kikade lite i affärer men Ingrid var inte alls sugen på stan idag. Det var nog första gången som hon inte sov hela tiden i vagnen och i bilen. Hon har varit lite gnällig och inte alls särskilt tillfreds idag. Var då tvungen att ta fram boken "Att se och upptäcka världen, 7 utvecklingssprång under barnets första år" och mycket riktigt, vid 11-12 veckors ålder är ett utvecklingssprång och som vanligt stämmer det precis med Ingrid. Bara att stå ut i några dagar tills det är över. Inte för att det egentligen är särskilt jobbigt, hon har ju definitivt ingen skrikperiod men kräver vår uppmärksamhet nästan hela tiden och vill helst bli omkringburen.

Ingrid har den senaste veckan upptäckt sin snuttefilt, den vi köpte till henne innan hon var född. Numera har hon den alltid hos sig när hon sover, helst ska den ligga över ansiktet. Det är så gulligt när hon lägger armarna om den och ligger och pillar på den. Jag tycker det är bra att hon kan finna trygghet i en filt, förhoppningsvis kan den få henne att slappna av lättare i framtiden.

Tidigare idag satt hon i sin babysitter, jag märkte att hon började bli trött så jag gav henne snuttefilten, då dröjde det inte länge innan hon somnade :)

Medans mamma och pappa storstädat hela dagen (kul) har Ingrid...

 

...pratat med kaninen i babygymmet,

 

och tittat på hockey!

Nu när det är nytt år borde jag väl kanske göra som så många andra, en årskrönika över 2011. Men jag brottas fortfarande så mycket över mina känslor från förra året. Jag är väldigt bra på att trycka undan mina känslor så att jag inte minns dem. Jag minns det jag gjort, men inte hur jag mått. Jag vet, tror mig veta, att jag den 1 februari 2011 var lycklig, den dag vi fick veta att vi skulle bli föräldrar. Jag minns dock inte känslan, men visst var jag väl lycklig!? Och jag tror även att jag kände lycka de kommande månaderna, gravidmånaderna, men jag minns det inte. Jag minns förväntan och längtan, men inte glädjen. Jag önskar att jag skrivit dagbok, en dagbok där jag verkligen formulerade om mina känslor till ord, för att kunna komma ihåg. Kanske var jag så fokuserad, så planerande inför bebisens ankomst att jag glömde av att stanna upp och känna efter vad jag egentligen kände. För jag kan inte komma ihåg!

Här är Ingrid 4 dagar gammal och vi är på väg tillbaka till förlossningen för PKU prov och hörselscreening.

Jag kan fortfarande inte titta på bilder från Ingrids första tid, när hon var en liten plutt, utan att börja gråta. Alla de känslor jag upplevde första veckorna kommer tillbaka varje gång.

Inatt slog Ingrid (med råge) sitt sömnrekord. Igår åt hon vid 19 tiden, men redan vid strax efter 20 märkte jag att hon nog ville ha mer. Då åt hon massor och länge och hamnade i nån slags matkoma, så vid 20:45 slocknade hon totalt. Låg och sov i min famn fram till 22:00 då jag la ner henne i vaggan. Mellan 22:00 och 23:00 fick jag sätta i hennes napp ett par gånger men somnade om hela tiden. Jag var som vanligt vaken för länge (jumla vad svårt jag har att somna alltså) somnade väl vid 2 kanske. Vid 4 tiden väcker per mig som tror att Ingrid vill äta, men hon behövde bara sin napp så jag stoppade i den och somnade om direkt. Vid 7:15 vaknar vi av att Pers jobbarkompis ringer, han har försovit sig. Och ingrid sover! Och mitt ena bröst är sprängande fullt och har läckt massor. Fick alltså väcka henne för mat. Somnade sedan om igen och vaknade 10, åt snabbt och somnade om igen! Vid 12 tyckte den lilla damen att det var dags att gå upp och jag borde väl egentligen gått upp för längesen... hon kan sova alltså. Och det är väl inte bara positivt kanske för jag får ju inte heller tummen ur att gå upp på morgonen, hamnat i en jäkla ond spiral. Jag har blivit en person med noll självdisciplin och motivation. Förstår inte vad som hänt.

Idag hade jag tid hos psykologen kl 13:00, men pga att jag inte somnade förens 3 tiden inatt så kom jag inte ur sängen fören klockan var 11:00, så fick därför inte gjort så mycket innan vi var tvugna att åka iväg. Det är så irriterande att jag inte kan somna på kvällarna, i synnerhet när Ingrid somnar vid 22:00 tiden och sover till mellan halv 6 och halv 7 ungefär. Man är ju inte direkt pigg vid halv 6 efter 2.5 h sömn. Som tur är lyckas jag alltid somna om efter Ingrids mål vid halv 6.

Ingrid hade idag på sig en superfin heldress från How to kiss a frog som var det första plagg jag köpte till henne när jag fått veta att det bodde en lite flicka i min mage. nostalgi!

 

Igår var vi på BVC, igen. Ingrid följer som vanligt sin kurva perfekt, hon väger nu 5720 gram. Snart 6 kg!! Ingen liten bebis längre. Eftersom Ingrid är så stabil i nacken och ryggen frågade jag bvc sköterskan om vi kan låta Ingrid sitta i en sån där bumbo stol redan nu och det gick utmärkt sa hon, så därför har jag precis klickat hem en från jollyroom. Ska bli kul att se hur det går =) Finns ju inget att anmärka på när det gäller Ingrid, hon skriker ju aldrig, sover massor (måste ofta väcka henne dagtid för mat) och sover hela nätter, oftast. Är nöjd och glad. Vi pratade lite om det, jag och bvc sköterskan, att jag har samvetskval och känner mig lite dum över detta, att allt det praktiska funkar hur bra som helst men samtidigt inte kan njuta fullt ut. Jag vet ju att det finns många föräldrar som har det jätte jobbigt med kolik barn och sömnlösa nätter m.m och jag förstår ärligt talat inte hur de överhuvudtaget kan vara glada och lyckliga, hade det varit jag hade jag nog inte orkat med det. Därför skäms jag lite när jag säger hur snäll Ingrid är. Men vi konstaterade att spädbarnstiden kan vara jobbig på så många olika sätt och jag har väl all rätt att tycka att det har varit jobbigt sista tiden, och ska väl vara glad över att det praktiska fungerar över förväntan. Ja ja.

Ja då var det ett nytt år, Ingrid har fått fira in det nya året för första gången och det gjorde hon vaken i mitt knä. Vi hade en lugn nyårsafton hos vänner som bjöd på middag. Det mest spännande med den kvällen var självklart att Ingrids alldeles färska kompis valde att börja bege sig ut mitt under middagen. Men han klarade det nya året med 3 timmars marginal! Fantastiskt roligt och häftigt!! <3 Honom längtar vi verkligen efter att träffa!