höst?
Hej!
Ja det var ganska lustigt att jag hittade din blogg, även om det är under väldigt tråkiga omständigheter.
Önskar verkligen att solen kommer snart så att jag får lite extra energi från den och kan gå ut och inte bara sitta inne...
Vilka fina kort du lägger ut på Ingrid. Ibland så är hon verkligen jättelik dig, jättesöt!
Det du skriver om att börja om från början känner jag igen. När Theodor var ett par dagar eller veckor, minns inte riktigt, så sa jag till William att jag ville adoptera bort honom, att han skulle få komma till några andra, så att vi kunde börja om och göra rätt från början. Vad rätt var kunde jag inte svara på, och kan fortfarande inte göra, men jag bara visste att detta inte kändes rätt och jag var helt övertygad om att allt hade med honom att göra, att allt skulle bli bra om han bara försvann så vi kunde skaffa ett annat barn, ett barn där allt skulle bli rätt och där jag skulle gilla att vara gravid och inte skämmas över det… Usch, låter fortfarande hemskt när jag skriver det, även om jag inte känner så helt längre.
Alla tycker det är okej att fråga hur det är, säga som ett påstående att ”visst är det underbart med bebisar” ”ta vara på tiden, innan du vet ordet av så är de stora” och massa andra saker. Det enda man kan svara på frågor om hur man mår är att man är trött, säger man så mycket annat så blir det bara konstigt. Och att säga saker om att de växer upp snabbt ger ju bara ännu mera ångest, eftersom det betyder att jag har missat och missar hela hans bebis-tid och inte uppskattar den överhuvudtaget. Missar glädjen över alla hans framsteg som han gör. Visst blir jag glad när han lär sig nya saker, men jag blir gladare om någon bjuder in mig på en kaffe och vill umgås eftersom jag då slipper vara ensam med alla mina tankar och känslor.
Men som sagt, det är inte lätt att förstå om man själv aldrig varit i situationen och det går ju inte att klandra andra för att de har haft en ”bra” tid med sina barn, men folk borde tänka sig för innan de frågar och påstår saker. Och folk borde sluta fråga om de inte kan tänka sig obekväma svar! Värdelösa tomma frågor, såsom ”Hej, hur mår du? Jo, bra, själ då? Jo, bra” Värdelöst och en helt tom konversation!
Vad skönt att du har fått bra hjälp! Det har jag med. Har tänkt på det, hur dåligt det kunde gått om inte denna hjälpen fanns eller om de inte hade tagit mig på allvar. Det är ju tydligen inte alltid som det blir så, så vi har väl på det viset haft tur… I början gick jag till min BVC-sköterska varje vecka i flera månader för att ha ytterligare en att träffa, nu går jag nog inte mer än någon annan mamma, går till en jättebra läkare som är toppen, som också hjälper William och ser honom och förklarar saker för honom och sedan psykolog och vill verkligen inte sluta även om jag känner att jag inte öppnar upp mig totalt för henne, så blir det ju mer och mer. Fick tyvärr byta efter att ha gått hos en annan de första två gångerna, vilket känns som lite dumt, för de två gångerna hade jag verkligen brytit ihop totalt, vilket gjorde att min skyddsbarriär försvann. Men hon jag har nu är jättebra.
Vart jag befinner mig nu? Så svårt att säga. Beror ju på vad jag jämför med. Jämför jag med hur jag var för flera månader sedan så har jag kommit otroligt långt. Men ibland känns det som att huvudet inte hänger med. Jag vill saker, men har inte ofta kraften att ta tag i det. Känns som om många av mina jobbiga tankar har kommit tillbaka och jag har börjat bli väldigt osäker på mig själv med Theodor igen. Att jag inte orkar och klarar av att ta hand om honom. Jag är fortfarande sjukskriven på 25% så William jobbar 2 timmar mindre per dag, vilket känns som otrolig tur, för jag skulle bryta ihop var och varannan dag annars om han inte kom hem tror jag. Får väl se om sjukskrivningen blir förlängd efter fredag. Enligt försäkringskassan så kommer de utreda mig vidare om han förlänger det mer eftersom de anser att det ska var över…
På vilket sätt menar du att det har blivit mycket sämre sista tiden? Vad är sämre? Hoppas verkligen att KBT kan hjälpa dig! Jag har också börjat fundera på det, då det känns som att det inte händer tillräckligt… Har du börjat gå dit än? Hur fungerar det? Men har du mediciner och så? Eller är det psykolog som gäller?
Det är väl klart att man inte tror att det ska vara en dans på rosor, men jag trodde ju åtminstone att jag skulle känna genuin glädje för att ha fått barn någon gång och att jag skulle känna den självklara kärleken till barnet. Men det är tydligen för mycket begärt… (bitterheten kommer fram ibland…)
Men jag känner verkligen igen känslan av att explodera. Vräka ur mig och skrika på okända människor som kommer med klyschiga kommentarer, gråta och vråla….
Jisses vilket långt inlägg detta blev, känns som om jag vräker ur mig och kan skriva av mig mot dig just nu för att du förstår på ett sätt som jag inte vart med om nu tidigare…
Kram!
sv: De är köpta i London :)
Hej!
Jodå jag fick den, hade visst inte godkänt den bara. Måste stänga av den där funktionen…
Tack! Du får mer än gärna skriva av dig mot mig med såklart!
Jag känner igen mig i att tänka negativt och det blir verkligen en ond spiral. Det är skit!
Jag hoppas verkligen att KBT ska fungera för dig så att du kommer ur det, det är ju värdelöst och jättetråkigt om du känner att det blir sämre igen!
Ja, jag äter citalopram men jag gjorde det inte under graviditeten. Sa ju inte till någon att jag mådde dåligt då, utan höll skenet uppe så gott jag kunde och om någon sa något kan man skylla på trötthet och illamående.
Hade det inte vart för BVC hade jag aldrig kommit ut tror jag. Det var det enda som fick upp mig ur sängen, att jag var tvungen att ”visa” upp mig på en viss tid.
Jullunchen var fruktansvärd! Fy vad kasst jag mådde. Att ta sig dit gick hyfsat bra, matade Theodor innan vi åkte och sen bar det iväg. Det var det längsta jag åkt själv och jag hade nyligen blivit sjukskriven och var tveksam till om jag skulle åka, men kom inte på någon bra undanflykt som skulle duga så pass mycket att folk inte skulle tycka att jag var töntig som inte pallrade mig dit… Låter ju helt befängt nu men så var det. Väl där var jag så imponerad av att du och J kunde amma där. Jag fick panik av bara tanken och hoppades för allt i världen att han inte skulle börja skrika. Har för mig att det var någon av er som frågade om inte han åt eller nått liknande för ni ammade nog två gånger under tiden. Vad jag svarade har jag ingen aning om, säkert nått med att han ätit precis innan och inte åt så ofta, men kände mig som världens sämsta person. När jag skulle åka hem och stoppa in honom i bilstolen så gick det inte. Jag stod där på parkeringen i över 30 minuter och funderade på vad jag skulle göra. Om jag kunde be någon göra det åt mig, om jag kunde lägga honom löst i baksätet eller vad jag skulle göra. Bara stod där med tårarna rinnande. Att gå tillbaka och be om hjälp fanns inte. Man ska inte visa sig svag!
Men jag märkte ingenting på dig heller. Jag tyckte du verkade lugn i din roll. Konstigt alltså…
Jag har verkligen tröttnat. Eller jag vet inte om det är rätt ord, men jag orkar inte riktigt längre hålla uppe en fasad längre. Idag kom en från mammagruppen hit för att hon hörrde när hon ringde att jag mådde skit. Så hon bjöd in sig själv och här satt jag. Håret i en frisyr som jag gjorde för 2-3 dagar sedan, kläder med fläck på ryggen men som döljdes av en tröja utanpå, utan linser, utan smink och orkade inte ens lägga på ett leende. Första frågan. En skitdag? Men jag har inte kraft längre att lägga på den där masken, det tar så mycket energi! Energi som jag vill lägga på att bli bra istället!
Jag måste hoppas att glädjen och lyckan finns någonstans där framme på vägen, för vad är annars meningen med att kämpa sig fram? Men det känns inte som att jag vet var eller när. Första planen var att bli bra till jul. Sedan till februari när jag fyller år, sedan april när william fyller år, sedan midsommar för då är det sommar. Och nu? Nu vet jag inte när jag hoppas och tror längre…
Men hur är det, har du varit sjukskriven?
Kram!
