Bästa dagen sen den 21/10-2011, dagen när lillebror föddes. Här kommer berättelsen om hur det gick till :)

 

Lördagen den 24/5-2014 vaknar vi kl 7 av att Ingrid kommer in till oss. Vi ligger som vanligt och myser en stund. Ungefär vid 7:15 känner jag hur magen drar ihop sig och det gör lite ont. En kort stund senare känner jag det igen. Jag säger då till per att jag nog har förvärkar... Jag trodde absolut inte att det var på riktigt. Men "förvärkarna" fortsätter att komma ganska tätt, dock  helt hanterbara med andning och avslappning.

 

Vid 9 börjar jag klocka värkarna och de kommer då med 2-6 min mellanrum. Ungefär då börjar jag tänka att det kanske kan vara på riktigt ändå så vi ringer hit min bror som får passa Ingrid. Kontaktar även mina föräldrar som beslutar sig för att komma hit. 

 

Värkarna ökar successivt i intensitet ju mer tiden går. Jag försöker slappna av så mycket jag kan och andas igenom dem. Jag lyckades riktigt bra. Värkarna kommer dock hela tiden oregelbundet och ibland upp mot 10 min emellan. Jag trodde då att det skulle bli ännu en lång förlossning..

 

Ju mer smärtsamma värkarna blir desto mer börjar de trycka neråt. Så trots att de är oregelbundna så börjar jag tycka att det är olustigt att vara hemma.. Men trots det ville jag inte ringa in till förlossningen... 

 

Vid 14:45 ungefär kände jag ändå, trots att värkarna var så oregelbundna, att jag åtminstone borde ringa in och höra vad de tycker. Som väntat tyckte barnmorskan att jag nog kunde stanna hemma ett tag till såvida jag inte hemskt gärna ville komma in för då var jag välkommen. Först tänkte jag att det är lika bra jag är hemma ett tag till, men precis innan vi skulle lägga på ångrade jag mig, jag ville nog ändå komma in och undersöka mig. Dessutom var det svårt med avslappning helt då Ingrid var hemma tillsammans med min bror, mamma och pappa :)

 

Vi packade ihop det sista och satte oss i bilen vid 15:30 ca. Under bilfärden mot östra sjukhuset började värkarna helt plötsligt komma jättetätt, med 2 min mellanrum. Ont som tusan gjorde de. Klarade knappt ta mig in på förlossningen. 

Men in kom vi och vi fick komma till ett förlossningsrum direkt, klockan var då ca 15:50. Per var dock tvungen att gå direkt för att parkera bilen (som inte kan stå direkt utanför). Så jag blev själv en stund. Barnmorskan som kom in efter en stund undrade om jag var helt själv. Eh, nä! Så kul ska vi inte ha :) Per var iallafall tillbaka snabbt och Barnmorskan kopplade på CTG. Jag fick ligga med CTG i ca 30 min vilket inte var särskilt skönt. Jag föredrog att stå upp denna förlossning och luta mig mot per när värkarna kom, inte ligga ner som man måste vid CTG. Men det var bara att stå ut. Värkarna fortsatte att komma varannan minut och jag gjorde vad jag kunde för att andas igenom dem. Förjävla ont gjorde dem men klarade detta ganska bra tycker jag :) Jag kände verkligen hela tiden ett rejält tryck neråt så när CTG var klart ville jag på toa innan barnmorskan skulle undersöka hur öppen jag var. Att resa mig upp och gå till toan var vidrigt. Så fort jag rörde mig fick jag en ny vidrig värk... Och inte resulterade toa besöket i nått (hur jag nu kunde va så dum att tro de när jag egentligen vet att det känns som att man ska skita på sig under en förlossning, he he.) I vilket fall så var det dags för barnmorskan att undersöka mig och till min stora besvikelse var jag bara öppen drygt 4 cm!!! Jag trodde jag skulle bryta ihop. Skämtar du med mig, nästan skrek jag. Jag som hade så ont. Där och då var jag övertygad om att jag skulle få en lika hemsk förlossning som med Ingrid. Men inte mkt att göra. Barnmorskan gav mig lustgasen och jag konstaterade att det var en jävligt varm dag att föda barn på, svetten rann verkligen! Barnmorskan gick ut, klockan var då ca 16:30. Jag tog mig ur sängen för att försöka hitta en skönare ställning och då bara eskalerade allt. Värkarna som kom nu var helt överjävliga. Det kändes som att hela underlivet skulle explodera och jag bara skrek av smärta. Kunde verkligen inte hejda det. Det kändes verkligen som att bebisen var på väg. Jag minns att per tyckte jag skulle försöka luta mig mot sängen så han höjde upp den ganska rejält men det var helt omöjligt att stå så. Då ville jag bara upp i sängen igen eftersom det tryckte neråt så in i Norden. Men då sängen var högt upp och per inte lyckades få ner sängen tillräckligt snabbt blev det panik. Värkarna avlöste varandra och jag skrek och skrek och svetten bara forsade. Minns att jag var extremt illamående också och höll på att kräkas flera ggr om. 

 

Efter 15 min ringde per på klockan och min barnmorska kom in igen. Ojdå! Var hennes reaktion. Här har det nog hänt grejer. De hjälpte mig upp i sängen och jag började använda lustgasen som jag fått tidigare. Kände verkligen direkt igen ruset man får av den sen sist. Obehagligt fast ändå skönt. Barnmorskan undersökte mig och jag var fullt öppen!! På ca 20 min öppnade jag mig från 4-10 cm. Inte konstigt smärtan var utom denna värld. Jag kände stark krystkänsla direkt men vattnet hade inte gått så ännu var det inte riktigt läge att krysta. Det var ett obehagligt tryck neråt när hinnan buktade så. Vid varje värk kände jag hur det höll på att brista men att det aldrig riktigt gick. Barnmorskan försökte ta hål på hinnan men då var bebisens huvud lite för långt upp så hon vågade inte. När hon sa att huvudet var för högt upp började jag direkt misströsta, fick flashbacks från förlossningen med Ingrid men det var ju inte alls på samma sätt förstod jag nån värk senare, när vattnet gick så det stod härliga till :-D Den känslan var verkligen märklig. Plopp!! Och så släppte det där vidriga trycket och barnmorskan plus några till fick fostervatten över sig. Ha ha. 

 

När vattnet nu gått var det äntligen dags att krysta. Och äntligen förstod jag vad alla menat med att man får en känsla av att äntligen få hjälpa till. Jag ville verkligen att värken skulle komma så jag kunde krysta. Jag tog fram allt jag lärt mig på vattengympan och profylaxkursen och tryckte på i tysthet. Tänk att jag faktiskt lyckades samla all kraft till att krysta och inte skrika. 

Per stod bredvid mig och fattade inte riktigt hur nära det var. "Han är alltså på väg ut??" Minns jag att han frågade barnmorskan. "Eeh, ja, vad trodde du??" Skulle hon lika gärna kunnat sagt. Ha ha. 

 

Jag minns inte hur många krystvärkar jag hade innan han var ute... Men jag minns att jag tänkte att det inte gjorde lika ont som när Ingrid kom ut. Fast när huvudet var ute och vi väntade in nästa värk, då ville jag typ dö... Men så kom den sista värken och jag tryckte på för kung och fosterland och tjopp så var han ute. Min fina lilla underbara pojke var äntligen i min famn och jag var så enormt lättad och euforisk över hur jäkla snabbt allt gått!! Jag kunde knappt fatta det. 2 h efter att jag kom in på förlossningen var han ute, och vi som tvekade på att åka in när vi gjorde det :) 

 

Lillen var tydligen inte helt hundra när han kom ut. Han hade navelsträngen runt halsen och kroppen och var väldigt grå i huden. Skrek gjorde han inte heller. Så de flushade på syrgas och ringde efter en barnsjuksköterska. Jag hade nog aldrig vett att bli orolig, och inte hann jag det heller innan han började bli rosig och fin. 

 

Det var så fantastiskt att ha honom i min famn! Vilken obeskrivligt fantastisk känsla. En liten pojke som var alldeles perfekt! Jag såg direkt att han liknade sin syster, både till utseende och storlek (3800 g och 51 cm)

Han sög direkt på bröstet, aldrig några problem där. 

 

Det var sån skillnad denna gång. Allt gick så fort, det var mitt på dagen och natten innan hade jag sovit riktigt gott. En halvtimme efter att bebis var ute gick jag upp och duschade och kissade. Bara det var en utmaning utan dess like när Ingrid föddes. 

Efter den obligatoriska "silverbrickan" med ljuvligt "goda" mackor och lite mys fick vi komma till BB. Eftersom jag drabbades av jobbig förlossningsdepression när Ingrid föddes hade jag fått en massa hjälp och stöd inför denna förlossning. Dels så fick jag träffa en förlossningsläkare som skrev i min journal att vi skulle få enkelrum och att vi båda skulle få stanna så länge vi ville. Otroligt uppskattat. Denna gång njöt jag av att vara på BB. Det var mysigt att få så mycket tid ensam med lillen. Att per och jag hade möjlighet att vara ensamma med honom, att få en chans till positiv upplevelse från bb-tiden. Givetvis saknade jag Ingrid hur mycket som helst men hon hade det hur bra som helst med min syster.

 

i stannade på BB i tre nätter. Då var längtan hem till Ingrid och till vårt nya liv som familj på fyra alldeles för stor. Och vilken start vi fick. Per var ledig från jobbet i nästan tre månader och sommaren visade sig bli en av de bästa i mannaminne. 

 

Ljuvliga fantastiska Bertil. Du har givit mig så mycket. Framförallt en tro på en ljus framtid och en otroligt stor lycka. Jag trodde verkligen inte att det var möjligt att förälska sig så i en bebis så som jag förälskade mig i honom. 

 

Äntligen här. Vi båda njuter av lite "fika" ☺️ Så lycklig!!

Perfektion❤️ På bb och myser Två trötta pojkar ❤️ Bertils första outfit 😍😜 Första mötet med lillebror. Fantastisk känsla! Vill återuppleva det om och om igen! En av de första presenterna ❤️ Vi lånade en vagn på BB för att kunna gå till lekparken när Ingrid hälsade på. Det var verkligen sommar ute!
Så mysigt när storasyster hälsade på Dags att fara hem till vårt nya liv 😊