Denna eviga väntan... tycker dagarna går så långsamt.

Stickan visade väldigt tydligt på ägglossning förra tisdagen så jag hoppas innerligt att vi lyckades pricka rätt :)
Nu är det en vecka kvar till BIM och jag börjar känna vissa symtom som jag inte helt känner igen. Men det är ju mycket möjligt att jag är skengravid. Man känner efter så innerligt så tillslut luras väl hjärnan. Men de två senaste dagarna har jag haft en molande, stickande smärta i magen likt mensvärk fast ändå inte. Det gör inte jätteont men finns där nästan hela tiden. Sen i förmiddags har jag även känt av sura uppstötningar, en gång så kraftigt att jag fick upp kräk i munnen..... uäck. Brösten är spända och ömmar, anar jag en storleksökning? Men det är väldigt tydligt PMS symtom för min del så det kan jag inte lita på... Överanalyserar jag? Oh ja!

Väntan väntan....

Har läst på bland annat familjeliv att vissa får positivt utslag på graviditetstest redan 7 - 8 dagar efter ÄL, och många verkar kunna få positvt 5 dagar innan BIM. Så frågan är om jag ska bli ett testfreak och börja testa mig redan imorgon? Samtidigt vill jag inte stressa upp mig då jag hört att det kan orsaka bland annat missfall samt att man inte lyckas bli gravid. Får se hur jag gör....

vill bara att tiden ska gå....

so long....

Äntligen känns det rätt. Nu är det dags. Vi har båda kommit fram till att nu vill vi ha bebis. Vi längtar oerhört. Ivrig som jag är vill jag dock att det ska ske på en gång. Med spänd, ivrig förväntan väntar vi nu på att få sätta igång med, egentligen första riktiga försöket. Vi slutade skydda oss för ca 4 veckor sen men missade då ägglossningen med några dagar (om mina beräkningar stämmer). Och om mina beräkningar stämmer denna gång är ägglossningen på intågande. Jag testar med ägglossningstest varje dag nu och längtar efter det där förbaskade strecket :)

Jag läser och läser, överallt, om ägglossningstester, symtom, menscyklar, m.m. och jag tycker dagarna går oerhört långtsamt. Befarar att dagarna efter ägglossning fram till BIM kommer bli än mer långsamma. Men förhoppningsvis kommer jag om ca 2 veckor få det där efterlängtade plusset!! Och det är väl värd all väntan.

Men såklart förstår jag och inser jag att det inte alls är säkert att det går på första försöket. Jag har tanken med mig hela tiden, dessvärre känner jag mig själv tillräckligt bra för att veta att besvikelsen kommer bli stor om det inte går på första försöket. Jag tror att jag alltid taget det för givet, att när jag vill då går det.

Jag startar denna blogg då jag dels känner att jag behöver ett forum där jag kan, nu i början endast för mig själv, skriva om mina tankar, kanske aggressioner och bevsikelser?, lycka och nervositet men förhoppningarna är även att bloggen sedan ska "öppnas" för min familj och vänner så att de kan ta del av denna spännande resa trots att det blir i efterhand!

Så nu kör vi :)