Igår var vi och träffade barnmorskan för första gången. Jag var väldigt nervös innan, varför vet jag egentligen inte, men det gick över förväntan. Hon var fantastiskt mysig och sympatisk. Känns tryggt. Hon kunde ganska tydligt läsa in min enorma oro. Min oro över att llamåendet försvann till i måndags ungefär lika abrupt som det kom förra lördagen. Que? Nu är jag bara lätt illamående efter jag ätit och ibland emellan måltiderna. Men det är verkligen ett lätt illamående, verkligen hanterbart. Jag känner mig inte särskilt trött, jag har energi och mår egentligen ganska bra. Vilket irriterar mig. Jag blir så förbannat orolig för att lilla pyret inte lever i mig. Men mina bröst ömmar iallafall lika som innan. Dessutom gjorde jag ett fjärde graviditetstest idag och jag kan tydligt se att strecket blir starkare för varje gång jag testar, vilket tyder på att hormonhalten ökar. Jag får ta det som ett gott tecken. Men för att återgå till barnmorskebesöket så valde hon iallafall att boka tid till en läkare så att jag ska få göra ett ultraljud. Dessutom ansåg hon det nödvändigt att göra en koagulationsutredning då syrran haft lungemboli. Lika bra det. Så den 7 mars får vi förhoppningsvis se det lilla hjärtat ticka på. Det bara måste ticka, måste!!

Jag längtar så fantastiskt mycket efter att få berätta för familjen. Det ska bli så roligt att se deras reaktioner. Jag sitter ofta och spekulerar kring hur jag ska berätta det. Jag vill göra nån rolig grej runt det. Funderar på att ge bort ultraljudsbilden, sätta den i en ram kanske.... Men jag ska iallafall inte berätta förens vi kommit hem från Thailand. Jag är ganska övertygad om att mamma och pappa skulle oroa sig om det visste att jag var gravid i Thailand. Lika bra att de inte vet, och så har jag passerat den magiska gränsen 12 veckor då.