Bästa dagen sen den 21/10-2011, dagen när lillebror föddes. Här kommer berättelsen om hur det gick till :)

 

Lördagen den 24/5-2014 vaknar vi kl 7 av att Ingrid kommer in till oss. Vi ligger som vanligt och myser en stund. Ungefär vid 7:15 känner jag hur magen drar ihop sig och det gör lite ont. En kort stund senare känner jag det igen. Jag säger då till per att jag nog har förvärkar... Jag trodde absolut inte att det var på riktigt. Men "förvärkarna" fortsätter att komma ganska tätt, dock  helt hanterbara med andning och avslappning.

 

Vid 9 börjar jag klocka värkarna och de kommer då med 2-6 min mellanrum. Ungefär då börjar jag tänka att det kanske kan vara på riktigt ändå så vi ringer hit min bror som får passa Ingrid. Kontaktar även mina föräldrar som beslutar sig för att komma hit. 

 

Värkarna ökar successivt i intensitet ju mer tiden går. Jag försöker slappna av så mycket jag kan och andas igenom dem. Jag lyckades riktigt bra. Värkarna kommer dock hela tiden oregelbundet och ibland upp mot 10 min emellan. Jag trodde då att det skulle bli ännu en lång förlossning..

 

Ju mer smärtsamma värkarna blir desto mer börjar de trycka neråt. Så trots att de är oregelbundna så börjar jag tycka att det är olustigt att vara hemma.. Men trots det ville jag inte ringa in till förlossningen... 

 

Vid 14:45 ungefär kände jag ändå, trots att värkarna var så oregelbundna, att jag åtminstone borde ringa in och höra vad de tycker. Som väntat tyckte barnmorskan att jag nog kunde stanna hemma ett tag till såvida jag inte hemskt gärna ville komma in för då var jag välkommen. Först tänkte jag att det är lika bra jag är hemma ett tag till, men precis innan vi skulle lägga på ångrade jag mig, jag ville nog ändå komma in och undersöka mig. Dessutom var det svårt med avslappning helt då Ingrid var hemma tillsammans med min bror, mamma och pappa :)

 

Vi packade ihop det sista och satte oss i bilen vid 15:30 ca. Under bilfärden mot östra sjukhuset började värkarna helt plötsligt komma jättetätt, med 2 min mellanrum. Ont som tusan gjorde de. Klarade knappt ta mig in på förlossningen. 

Men in kom vi och vi fick komma till ett förlossningsrum direkt, klockan var då ca 15:50. Per var dock tvungen att gå direkt för att parkera bilen (som inte kan stå direkt utanför). Så jag blev själv en stund. Barnmorskan som kom in efter en stund undrade om jag var helt själv. Eh, nä! Så kul ska vi inte ha :) Per var iallafall tillbaka snabbt och Barnmorskan kopplade på CTG. Jag fick ligga med CTG i ca 30 min vilket inte var särskilt skönt. Jag föredrog att stå upp denna förlossning och luta mig mot per när värkarna kom, inte ligga ner som man måste vid CTG. Men det var bara att stå ut. Värkarna fortsatte att komma varannan minut och jag gjorde vad jag kunde för att andas igenom dem. Förjävla ont gjorde dem men klarade detta ganska bra tycker jag :) Jag kände verkligen hela tiden ett rejält tryck neråt så när CTG var klart ville jag på toa innan barnmorskan skulle undersöka hur öppen jag var. Att resa mig upp och gå till toan var vidrigt. Så fort jag rörde mig fick jag en ny vidrig värk... Och inte resulterade toa besöket i nått (hur jag nu kunde va så dum att tro de när jag egentligen vet att det känns som att man ska skita på sig under en förlossning, he he.) I vilket fall så var det dags för barnmorskan att undersöka mig och till min stora besvikelse var jag bara öppen drygt 4 cm!!! Jag trodde jag skulle bryta ihop. Skämtar du med mig, nästan skrek jag. Jag som hade så ont. Där och då var jag övertygad om att jag skulle få en lika hemsk förlossning som med Ingrid. Men inte mkt att göra. Barnmorskan gav mig lustgasen och jag konstaterade att det var en jävligt varm dag att föda barn på, svetten rann verkligen! Barnmorskan gick ut, klockan var då ca 16:30. Jag tog mig ur sängen för att försöka hitta en skönare ställning och då bara eskalerade allt. Värkarna som kom nu var helt överjävliga. Det kändes som att hela underlivet skulle explodera och jag bara skrek av smärta. Kunde verkligen inte hejda det. Det kändes verkligen som att bebisen var på väg. Jag minns att per tyckte jag skulle försöka luta mig mot sängen så han höjde upp den ganska rejält men det var helt omöjligt att stå så. Då ville jag bara upp i sängen igen eftersom det tryckte neråt så in i Norden. Men då sängen var högt upp och per inte lyckades få ner sängen tillräckligt snabbt blev det panik. Värkarna avlöste varandra och jag skrek och skrek och svetten bara forsade. Minns att jag var extremt illamående också och höll på att kräkas flera ggr om. 

 

Efter 15 min ringde per på klockan och min barnmorska kom in igen. Ojdå! Var hennes reaktion. Här har det nog hänt grejer. De hjälpte mig upp i sängen och jag började använda lustgasen som jag fått tidigare. Kände verkligen direkt igen ruset man får av den sen sist. Obehagligt fast ändå skönt. Barnmorskan undersökte mig och jag var fullt öppen!! På ca 20 min öppnade jag mig från 4-10 cm. Inte konstigt smärtan var utom denna värld. Jag kände stark krystkänsla direkt men vattnet hade inte gått så ännu var det inte riktigt läge att krysta. Det var ett obehagligt tryck neråt när hinnan buktade så. Vid varje värk kände jag hur det höll på att brista men att det aldrig riktigt gick. Barnmorskan försökte ta hål på hinnan men då var bebisens huvud lite för långt upp så hon vågade inte. När hon sa att huvudet var för högt upp började jag direkt misströsta, fick flashbacks från förlossningen med Ingrid men det var ju inte alls på samma sätt förstod jag nån värk senare, när vattnet gick så det stod härliga till :-D Den känslan var verkligen märklig. Plopp!! Och så släppte det där vidriga trycket och barnmorskan plus några till fick fostervatten över sig. Ha ha. 

 

När vattnet nu gått var det äntligen dags att krysta. Och äntligen förstod jag vad alla menat med att man får en känsla av att äntligen få hjälpa till. Jag ville verkligen att värken skulle komma så jag kunde krysta. Jag tog fram allt jag lärt mig på vattengympan och profylaxkursen och tryckte på i tysthet. Tänk att jag faktiskt lyckades samla all kraft till att krysta och inte skrika. 

Per stod bredvid mig och fattade inte riktigt hur nära det var. "Han är alltså på väg ut??" Minns jag att han frågade barnmorskan. "Eeh, ja, vad trodde du??" Skulle hon lika gärna kunnat sagt. Ha ha. 

 

Jag minns inte hur många krystvärkar jag hade innan han var ute... Men jag minns att jag tänkte att det inte gjorde lika ont som när Ingrid kom ut. Fast när huvudet var ute och vi väntade in nästa värk, då ville jag typ dö... Men så kom den sista värken och jag tryckte på för kung och fosterland och tjopp så var han ute. Min fina lilla underbara pojke var äntligen i min famn och jag var så enormt lättad och euforisk över hur jäkla snabbt allt gått!! Jag kunde knappt fatta det. 2 h efter att jag kom in på förlossningen var han ute, och vi som tvekade på att åka in när vi gjorde det :) 

 

Lillen var tydligen inte helt hundra när han kom ut. Han hade navelsträngen runt halsen och kroppen och var väldigt grå i huden. Skrek gjorde han inte heller. Så de flushade på syrgas och ringde efter en barnsjuksköterska. Jag hade nog aldrig vett att bli orolig, och inte hann jag det heller innan han började bli rosig och fin. 

 

Det var så fantastiskt att ha honom i min famn! Vilken obeskrivligt fantastisk känsla. En liten pojke som var alldeles perfekt! Jag såg direkt att han liknade sin syster, både till utseende och storlek (3800 g och 51 cm)

Han sög direkt på bröstet, aldrig några problem där. 

 

Det var sån skillnad denna gång. Allt gick så fort, det var mitt på dagen och natten innan hade jag sovit riktigt gott. En halvtimme efter att bebis var ute gick jag upp och duschade och kissade. Bara det var en utmaning utan dess like när Ingrid föddes. 

Efter den obligatoriska "silverbrickan" med ljuvligt "goda" mackor och lite mys fick vi komma till BB. Eftersom jag drabbades av jobbig förlossningsdepression när Ingrid föddes hade jag fått en massa hjälp och stöd inför denna förlossning. Dels så fick jag träffa en förlossningsläkare som skrev i min journal att vi skulle få enkelrum och att vi båda skulle få stanna så länge vi ville. Otroligt uppskattat. Denna gång njöt jag av att vara på BB. Det var mysigt att få så mycket tid ensam med lillen. Att per och jag hade möjlighet att vara ensamma med honom, att få en chans till positiv upplevelse från bb-tiden. Givetvis saknade jag Ingrid hur mycket som helst men hon hade det hur bra som helst med min syster.

 

i stannade på BB i tre nätter. Då var längtan hem till Ingrid och till vårt nya liv som familj på fyra alldeles för stor. Och vilken start vi fick. Per var ledig från jobbet i nästan tre månader och sommaren visade sig bli en av de bästa i mannaminne. 

 

Ljuvliga fantastiska Bertil. Du har givit mig så mycket. Framförallt en tro på en ljus framtid och en otroligt stor lycka. Jag trodde verkligen inte att det var möjligt att förälska sig så i en bebis så som jag förälskade mig i honom. 

 

Äntligen här. Vi båda njuter av lite "fika" ☺️ Så lycklig!!

Perfektion❤️ På bb och myser Två trötta pojkar ❤️ Bertils första outfit 😍😜 Första mötet med lillebror. Fantastisk känsla! Vill återuppleva det om och om igen! En av de första presenterna ❤️ Vi lånade en vagn på BB för att kunna gå till lekparken när Ingrid hälsade på. Det var verkligen sommar ute!
Så mysigt när storasyster hälsade på Dags att fara hem till vårt nya liv 😊

Han är social och älskar ni vi pratar med honom, då skrattar han och "pratar" med oss. Skrattar inte högt ännu men det är nog inte långt borta. 

Sover fortfarande mycket. Orkar max va vaken 1,5 h i sträck, därefter brukar det va enkelt att söva honom. Somnar ofta gott på sidan i sin vagn med snutten framför ansiktet. 

På natten sover han fortfarande bra! Sover ofta 8-9 h i sträck! Amningen på dagen har börjat glesas ut, äter oftast var 2,5-3:e timme nu istället för varannanan. 

Stark i nacken. Sitter bra i bumbo och lyfter nu fint på huvudet när han ligger på mage.

Har nu börjat greppa leksaker han har framför sig i babysittern.

Ett otroligt stort sugbehov har han, har nästan alltid nappen i munnen. Men hellre det än tutten som napp ;)

Kräks fortfarande hur mycket som helst!! Här blir mycket tvätt, särskilt då han även nästan en gång per dag bajsar igenom kläderna. 

Använder strl 3 i blöjor och 62 i kläder.

Vikt och längd får vi veta imorgon då det är dags för BVC och vaccination.

Gillar att åka vagn och bil. Sover han inte så är han iaf nöjd under tiden! 

Jag kan nog nu när tre månader har gått konstatera att vi ännu en gång har haft turen att få ett otroligt enkelt barn som aldrig skriker utan oftast är nöjd eller iallafall enkel att trösta/tillfredsställa. Fina lilla Bertil! Vad jag älskar dig!!!

Bertil är en otroligt enkel kille. Han skriker i stort sett aldrig. Gnyr emellanåt när han är hungrig eller orolig över nått, tex full blöja eller nån liten gas i magen som vill ut. 

Bertil har de senaste tre veckorna förlängt sin sovperiod på natten sussecivt och har sista veckan inte ätit på natten alls. Fått sista målet nån gång mellan 21-23 och sen vaknat tidigast 6! Natten till idag slog han till med ett rekord. Fick ett mål kl 21.20 och sov sen till 7.10!!! Jag var helt chockad när jag kollade på klockan... Men han brås väl på mig... Jag och mina syskon har aldrig ätit på natten, inte ens som nyfödda. Nu får vi väl hålla tummarna att detta fortsätter :)

På dagen fortsätter han att äta varannan timma men det är mer än ok med tanke på hur nätterna är. Har fått testa ersättning några ggr och det slukar han direkt.

Bertil ler mer och mer och blir mer och mer social. Skiner ofta upp när vi börjar prata med honom. Sover stunder på dagen men vi har inga rutiner alls. Svårt att få till det nu under semestern när vi inte är hemma så mkt. Får ta tag i det till hösten.

Han verkar få i sig det han ska för han växer rejält. Är rund och go. Ska till BVC på torsdag för läkarkontroll. Blir spännande att se vad han väger. Gissar på 5500 gram :)

Använder storlek 56/62 i kläder. Mest 56 i byxor dock. (Har visserligen inte använt några kläder knappt sista veckan eftersom det varit runt 30 grader och oerhört varmt för den lille stackaren).

Bertil, mina fina son, han har verkligen förgyllt min tillvaro denna sommar! 

Vad är då Bertil för en liten kille? :) Nu har vi hunnit lära känna honom och jag känner för det mesta till hans signaler. Han är en lätt bebis som sover mycket. Det är de sista dagarna bara som han börjat vara vaken mer på dagen, samtidigt som han sover lite längre i sträck på natten, inte mig emot.

Han äter varannan till var tredje timma på dagen. Får tyvärr oftast ont i magen och blir illamående efter en måltid men han verkar tålig, skriker i stort sett aldrig utan har ett mer missnöjt kroppsspråk. Kräks väldigt mkt och får uppblåst mage. Brukar hjälpa honom att fisa och bajsa ungefär en gång om dagen med hjälp av en pysventil, det tycker han är väldigt skönt. 

Han gillar att vara i famnen, då somnar han nästan på en gång. Han kan även somna själv i sin säng men inte alltid. 

Han känns fortfarande väldigt "nyfödd" i sitt sätt, inga tendenser till nått leende och är inte så ofta pigg och med i blicken. Men det kommer väl snart skulle jag tro :) han får gärna vara pluttig ett tag till, denna tiden försvinner ju så fort och det är så mysigt med en liten grod-bebis, hihi.

Vi var på BVC och vägde igår, 4530 g vägde han och ligger mitt på mittenstrecket. Längden förra veckan var 54 cm. Säkert minst 1 cm längre nu. Är något mindre än vad Ingrid var vid samma ålder. Använder strl 56 på kläder men även 62 på bodys funkar, han verkar ha lång överkropp... Hans ben är nog korta då strl 50 passar i byxor :)

Han är verkligen så otroligt fantastiskt fin, finner inga ord för hur mkt kärlek jag känner för den lille grabben <3 

Förlossningen gick över förväntan, mycket pga att den var snabb. Smärtan däremot är verkligen förskräcklig, går inte säga annat!!! Men mer om förlossningen en annan gång. Ska försöka skriva ner den snart medan minnet är färskt.

I fredags var jag hos barnmorskan för kontroll igen, var då i v.37+0. Som jag gissade låg bebisen högre upp än sist. Gången innan när de kände var han fixerad men nu väldigt rörlig, så det var ju typiskt. Barnmorskan var även osäker på om det var huvudet som låg ner så fram tills ultraljudet bekräftade att huvudet var neråt var jag ganska nervös. Har ingen lust med att något oanat ska uppstå nu. Men än så länge ligger han som han ska och jag hoppas han fortsätter med det :)

 

Tyvärr hade mitt blodvärde gått ner till 111 så jag måste äta de förbannade järntabletterna igen, som jag inte tagit ordentligt på ett tag då blodvärdet legat stabilt bra. Så tog en tablett igår kväll och inatt vaknade jag och mådde konstigt i magen, imorse mådde jag så illa att jag kräktes och har haft magkatarr hela dagen. Klarar verkligen inte av de där tabletterna. Usch. Tänker försöka få i mig järn på annat sätt framöver, blutsaft, broccoli och jordgubbar. Jag och Ingrid vräkte i oss en liter jordgubbar till kvällsmat idag, hon älskar jordgubbar lika mycket som jag :) Ska tillbaka till barnmorskan på fredag så hoppas det gör lite nytta iaf..!

Blodsockret var bra som vanligt, blodtrycket likaså. SF-måttet var 37 cm, ligger under översta strecket precis, mkt större än jag var med Ingrid... Hoppas inte det betyder allt för stort barn bara :O

 

Nu framöver går jag en gång i veckan till barnmorskan, dessutom ska jag träffa en förlossningsläkare på förlossningen om en vecka, eftersom det blev som det blev sist.... Förhoppningsvis kan detta bidra till att jag får eget rum på BB och att Per får stanna så länge vi vill (vilket verkligen inte är att räkna med som omföderska), samt att jag får föda på Östra. Känns även tryggt att de på förlossningen vet om "min historia" också... Känner mig rejält nervös över hur allt ska bli. Men nu är jag betydligt mer förberedd inför förlossningen än vad jag var sist iallafall!! Alltid nått :)

Idag är det 3 veckor kvar till BF. 3 veckor!! Känns helt galet!! Det betyder ju visserligen inte att han kommer då, det kan ju ske om 5 veckor. Men det känns faktiskt ok om det skulle dröja 5 veckor också. När jag var gravid med Ingrid minns jag att det kändes som en evighet när det var 3 veckor kvar och att bara tanken på att gå över tiden en dag kändes fruktansvärd. Så är det inte alls nu. Jag är nog inte riktigt redo än, vi har en del kvar att greja med inför nedkomsten. Dessutom har vi inte fått vår syskonvagn vi beställt, försenad leverans...!! Jag mår även ganska bra just nu. Sover väldigt gott på natten, precis som vanligt. Börjar sömnen krångla, kommer jag förmodligen känna annorlunda! Ska väl även nämna att den fasen Ingrid är inne i gärna får gå över innan lillebror är här..... say no more...

 

På morgonen är iallafall Ingrid världens goaste. Imorse innan dagis skulle jag fota Per för han behöver ett foto till intranätet på jobbet. Ingrid nöjde sig inte med att titta på. Hon ville också va med på kort och posade järnet här hemma. Haha. 

 

Det är väl på tiden att jag, medan jag fortfarande minns, sammanfattar denna graviditet hitills. Jag har verkligen varit värdelös på att dokumentera denna graviditet men jag vill ha lite nerskrivet så jag kan gå tillbaka och minnas nån gång. Jag har märkt att minnen från graviditeten med Ingrid inte alls finns kvar i den utsträckning jag trott, har gått in och läst min blogg emellanåt för att jämföra med denna graviditet och oj vad mkt jag glömt. 

 

Just nu är jag i v.37 (36+3) vilket känns helt sjukt. Det är snart dags och jag kan inte fatta! Det är så mycket som är annorlunda mot sist. Jag ligger inte alls i fas med allt det praktiska, vilket jag vill minnas att jag verkligen gjorde sist i denna veckan. Men vi börjar beta av "listan" för att lugna mina nerver lite ;) Känner mig både förväntansfull, nervös och orolig på samma gång. Jag har varit väldigt nervös över förlossningen denna gång, mer än sist. Mycket pga hur det var sist, hur fruktansvärd jag upplevde förlossningen med Ingrid. Jag har känt ett stort behov av att förbereda mig mer mentalt denna gång och det har vi ialalfall lyckats med. Jag går på vattengympa för gravida och vi har gått en profylax-kurs så nu är jag nog 100 ggr mer förberedd än sist. Sist trodde jag att jag förberett mig, vilket kan ses som ett skämt om man nu jämför, he he. Nu känner jag mig inte så nervös över förlossningen, mer ett jävlar anamma, jag SKA klara det bättre denna gång! 

 

Så hur har graviditeten varit? Jag måste säga över lag bra. Jag hade en period kring v.25-30 ungefär då det var jobbigt. Jag jobbade, var sjukligt trött (lågt Hb) och åkte dessutom på en vidrig influensa som verkligen bröt ner mig i flera veckor. Då var jag övertygad om att jag aldrig någonsin mer skulle orka gå 50 m. Men jag blev sjukskriven sista veckorna innan min havandeskapsledighet och sakta men säkert hittade jag tillbaka till en form jag inte trodde var möjlig så nära slutet. Så fram till nu tycker jag att jag haft mycket ork och energi. Jag sover fortfarande gott på nätterna, kissar max 1 gång. Däremot strejkar min korsrygg, det är slitit att vara höggravid med en 2,5 åring som är extremt mammig och som gärna vill bli buren och klänger. Men så länge det håller sig till det är jag nöjd. 

Mitt blodvärde har varit bra vid de senaste kontrollerna, trots att jag knappt äter järntabletter längre (magen pallar fasen inte). Blodtrycket ligger på normalvärden, ca 120/70. Har gått upp ca 7-8 kg i vikt vilket är lite jämförts med 20+ sist.Jag känner mig över lag starkare än sist och mycket beror nog på att jag inte kan vila och slöa så mycket nu när vi har Ingrid. Jag har lite halsbränna till och från och sammandragningar förstås. Har även börjat känna av förvärkar. Igår kväll hade jag förvärkar regelbundet var 5e minut i en timma ungefär, och med ens kom minnet tillbaka om hur jävla ont det kommer göra när det väl är dags på riktigt, he he. Vad dessa förvärkar står för har jag ingen aning om men de avtog av sig själv och idag har jag bara känt av nån enstaka. Jag vill minnas att jag hade förvärkar i flera veckor innan Ingrid kom också...

 

Vi börjar så sakteliga bli redo för en ny liten familjemedlem. Men än får han inte riktigt komma. Har en del kvar att göra. Men om en sisådär två veckor, då hoppas jag att vi känner oss klara, då får han gärna titta ut :)

 

 

 

Mitt hb låg endast på 109 och blodtrycket var 100/60 (brukar ha typ 130/80). De tog lite kompletterande blodprover som jag får svar på på torsdag antagligen, så får vi se vad jag ska göra åt det låga blodvärdet. Äter järn varannan dag redan. 

Första sf-måttet denna graviditet var 27 cm, en cm större än vad jag var i v 26 med Ingrid, vilket inte förvånar mig. Känner mig redan gigantisk :-D Här  http://babyhappiness.blogg.se/2011/july/mvc-besok.html#comment kan ni förresten läsa om motsvarande barnmorskebesök i v 26 förra gången.

Socker låg på 4,8 så nått var iaf bra ;-)

Förklarade smärtan jag känner i magen när jag går och barnmorskan var övertygad om att det är sammandragningar, så nu är jag beordrad att halvera mitt tempo när jag går och på jobbet. Inte så lätt när det ligger i min natur att va effektiv och gå snabbt. Avskyr verkligen att lunka på långsamt. Men har inget val nu. Jag får försöka vara ute i god tid när jag tex går till dagis med Ingrid eller till bussen. Barnmorskan nämnde sjukskrivning om jag känner att det blir för mkt på jobbet men jag vill verkligen inte det. Får se hur det känns framöver!!

Nu är det utan tvekan dags för en uppdatering från min sida. Ska försöka plita ner en sammanfattning av min graviditet så här långt (med stora förhoppningar om att bli bättre på att uppdatera fram över :) )

 

Jag befinner mig just nu i vecka 25 och har alltså gått över halva tiden. Det är stor skillnad på att vara gravid denna gång, utav tvekan. Det finns väldigt lite tid över till att ta in att jag är gravid, nästan all min vakna tid går åt till att jobba, vara med Ingrid eller fixa här hemma. Jag är för tillfället väldigt trött och har de sista två veckorna känt mig yr och haft huvudvärk nästan dagligen. Orken räcker inte riktigt till till allt som måste göras, men eftersom att jag måste så måste orken räcka. Så då säger väl kroppen ifrån genom att göra mig yr och lite sådana där skojsiga saker. hehe.

De första tolv veckorna mådde jag vansinnigt illa och var hejdlöst trött. Och precis som i skolboken så vände det efter 12 veckor och fram tills för ca 2 veckor sedan har jag verkligen mått bra. Så jag ska egentligen inte klaga. Det är bara det att det känns som att det är en evighet kvar tills 29 maj, då bebis är beräknad att komma. 

Jag ska jobba hela mars ut och sen blir det förhoppningsvis graviditetesledigt, och OJ vad jag längtar efter det. Det är tungt att jobba, jag känner mig redan stor som ett hus. Även det är det stor skillnad på, jag är betydligt större denna gång (gulp...). Man undrar ju var det ska sluta ;-)

Jag har ännu inte hunnit med så många besök hos barnmorskan. Var där för tre veckor sedan och lyssnade på hjärtljuden för första gången, det var mysigt :) Ca 140 slag/min. 

Då jag har moderkakan i framvägg dröjde det fram till v 21 innan jag kände riktiga rörelser där inne men nu så känns det så fort jag sätter mig ner :) Kan inte riktigt avgöra ännu om det är en livlig krabat eller en lugn variant, vi får väl se framöver =) Jag vet dock att han sätter igång med avancerad gymnastik så fort jag ska sova på kvällen, inte alltid så uppskattat ;)

Ingrid tycker det är mycket spännande att prata om bebis i magen men när vi säger att det är ju lillebror som är bebisen blir hon arg och säger bestämt NEJ, bebis i magen INTE lillebror. Så hon förstår nog inte riktigt sambandet, hihi. Jag längtar otroligt mycket efter att få se Ingrids reaktion på bebisen när han väl är ute. 

 

Jag avrundar här så länge. Så hoppas jag på lite bättre och mer frekventa uppdateringar fram över :)