Idag gick jag in i v.7, alltså v.6+0. Bara 6 veckor kvar till jag kan andas ut. Känns som en evighet till dess. Hur ska jag stå ut? Jag är fortfarande så jäkla nojig och rädd för missfall. Jag har fortfarande molvärk i magen och kramper som kommer och går och jag är så nervös för att de ska ändra karaktär och bli till mensvärk. I övrigt har jag de två senaste dagarna varit så trött, längtat efter sängen mitt på dagen och faktiskt vilat. Vet inte om detta beror på att jag fortfarande inte återhämtat mig från min rejäla förkylning men jag är totalt kraftlös. Men imorgon ska jag börja jobba igen, hur det nu ska gå. Något illamående att tala om har jag inte märkt av än, bara i samband med hunger men det brukar jag alltid bli ändå. Jag upplever inte heller att jag är mer hungrig än annars, möjligtvis mer sugen på vanlig mat. Det går då tolka in allt...