Det är inte bara tre månader sen Ingrid kom till världen, det är ju även tre månader sen allt blev alldeles upp och ner för mig. Tre månader sen jag insåg att jag inte är den starka person jag trott att jag varit. Fy fan vilka tre månader det varit. Helt jävla sjukt. Aldrig någonsin har jag varit med om känslor som flyger och far, kors och tvärs utan att kunna ta på dem. Känslor som tyvärr inte varit så positiva som jag hoppats på. Tänk att det ska vara så svårt att bli mamma.

Igår när vi var och såg Anna Ternheims spelning kände jag att jag levde för första gången sen Ingrid kom. Jag kände mig som mig själv igen. Jag insåg det när spelningen närmade sig sitt slut, då började tårarna rinna. Fy fan vad tragiskt att jag kände att jag levde när Ingrid inte var med. Jag känner mig så instängd här hemma att jag ibland bara vill skrika. Jag längtar efter den dag när jag vaknar på morgonen och känner mig hög på livet. Den där känslan av att livet är förbannat bra. Många många gånger har jag känt så tidigare i livet. Det kan ha varit under den där promenaden nere vid älven, när solen skiner och vattnet glittrar. Eller när jag tänkt på allt roligt man haft framför sig. Eller den där fredagskvällen när vi suttit här hemma med levande ljus och ätit god mat. Varför kan jag inte få fram de känslorna nu?! Jag blir snart galen.

Det är svårt att förklara hur jag mår. Ibland önskar jag att jag var fysiskt sjuk istället, det är så mycket enklare att förklara den "smärtan". Men det går upp och ner och jag fixar livet, det gör jag. Jag kan vara himla social och trevlig, jag kan göra allt jag ska (men har kanske inte så stor lust till det) men inte är det den äkta Emelie som gör det. Jag är inte helt sann i min framtoning, i alla fall inte alltid. Vissa dagar är bra andra dagar skit. Upp och ner. Jag kan uppskatta mycket. Att träffa vänner, att se en bra film, att fotografera Ingrid, leka i photoshop, äta god mat. Men något fattas mig; glädjen över livet.