nytt år
Ja då var det ett nytt år, Ingrid har fått fira in det nya året för första gången och det gjorde hon vaken i mitt knä. Vi hade en lugn nyårsafton hos vänner som bjöd på middag. Det mest spännande med den kvällen var självklart att Ingrids alldeles färska kompis valde att börja bege sig ut mitt under middagen. Men han klarade det nya året med 3 timmars marginal! Fantastiskt roligt och häftigt!! <3 Honom längtar vi verkligen efter att träffa!
Ingrid var på ett strålande humör hela kvällen!
Ingrid var så fin i grön manchetser klänning och blus från Zara som hon fått från mina jobbarkompisar.
själv skålade man i coca-cola...
Och vad har då det nya året att erbjuda? Massor såklart. 2012 är året när så mycket kommer att ske med Ingrid. Hon kommer lära sig sitta, krypa, stå, antagligen gå. Hon kommer att växa och bli en egen liten personlighet. Det går inte riktigt förstå allt som kommer att hända.
I år har jag inga nyårslöften. Det enda jag önskar är ett lyckligt år!
Jag får ofta lite panik över hur mycket jag skriver här i bloggen om hur jag mår. Det känns otäckt för jag vet ju egentligen inte vem som läser. Men att skriva är terapi för mig. Det hjälper. Och egentligen ska jag ju inte skämmas överhuvudtaget över hur jag mår. Men ändå gör jag det, lite grand. Men jag fortsätter nog ett tag till, men det vore trevligt att få veta vilka som brukar läsa, då antalet kommentarer inte alls stämmer överens med antalet besökare.
Man kan summera mitt (väl)befinnande som upp och ner, ner och upp och så ner igen. När det är upp känner jag mig inte nere, inte ledsen, jag vill hitta på saker och jag tycker om att mysa och busa med Ingrid. Men något saknas ändå hela tiden. När det är ner är det mörkt, tungt, trögt. Jag kan inte tänka en enda positiv tanke och jag vill egentligen bara ligga i sängen, helst gråta utan att jag vet varför. Men det är inte långt ner så jätte ofta. Kanske ett par dagar i veckan. Ibland går det faktiskt över om jag får gråta ordentligt. Konstigt det där. Ångest har jag till och från hela tiden. Jag har svårt att ta tag i saker, får ångest av att tänka på att utföra vardagssysslor som att laga mat och städa, hellre låter jag hemmet förfalla. Men då får jag ångest av att det är stökigt. En jäkla ond spiral, he he.
Men som sagt, jag tror nog att det är upp lite oftare än vad det var förut. Jag kan ha roligt, i vissa stunder mer än andra. När det är upp kan jag se fram emot saker. Men det där som saknas då? Det blev ganska klart för mig under nyårshelgen. De dagarna var det ner för mig, vekligen. Jag läser många mamma bloggar, som fick barn förra året, och i alla deras "nyårskrönikor" står det att 2011 var det bästa året nånsin, de fick barn. Jag önskar att jag också kände så. Men det gör jag inte. Jag tror jag har glömt av hur det känns att vara lycklig. Har jag nånsin varit lycklig? Jag tänker ofta att lycka är en fasad, ett hittepå och att alla som säger att de är lyckliga bara tror att de är det. För jag kan inte tänka att lycka existerar, när jag inte kan känna det.
skitdag
Idag är det en jävla skitdag. Började dagen med ett besök hos min läkare, som förövrigt inte är den läkare jag började gå hos (för hon var fantastisk), och den nya läkaren är (ursäkta ordvalen) helt jävla dum i huvudet. Jag har aldrig känt mig så nertryckt, överkörd och sågad vid fotknölarna som jag gjorde idag. Varför vill jag inte gå in på. Hon drev mig till tårar och jag var så arg så jag skakade och storlipade när jag gick därifrån. Det var härskartekniker på hög nivå. Och jag som sjuksköterska borde ju verkligen förstå vad hon menade. Ja men vad bra, att jag alltid måste vara sjuksköterska. Att jag aldrig bara kan vara patient, vara jag. Jättebra. Nä till henne vill jag aldrig gå igen, dessvärre bokade hon in mig på en ny tid.... Får kanske ringa och be att få återgå till den andra läkaren...
Annars är det fortfarande förkylning som hägrar här hemma. Ingrid är inte helt bra än. Fortfarande snorig, grinig och trött. Hon verkar behöva mkt mer sömn än förut och sover hon inte mkt blir hon övertrött och ledsen. Svårt att vara henne helt till lags när man inte mår helt hundra själv. Men idag är iallafall Per hemma, jag är sjukskriven 50% fortfarande och Per är därför hemma två dagar i veckan vilket är guld värt.
Åh vad det ska bli skönt med jul. Per ska vara ledig från den 23:e till efter nyår. Vi ska vara hemma hos våra föräldrar och ta det lugnt. Ska bli skönt att få avlastning när det gäller Ingrid. Skönt att bara vara. Skönt att slippa sitta här hemma i lägenheten och uggla.
Och vad önskar jag mig i julklapp? Att nästa år ska bli det bästa året i mitt liv. Snälla tomten!
sötisen imorse när vi åt frukost.
Kvällsfunderingar
Jag tänker mycket på vad som bidragit till att jag hamnat i en förlossningsdepression. Jag känner mycket väl till riskfaktorerna för det; tidigare depression, problematisk graviditet, oönskat barn, brist på socialt stöd och bra relationer, tidigare traumatiska händelser i livet, dålig socioekonomisk status. Inget av ovanstående passar in på mig. Jag har aldrig varit deprimerad, min graviditet flöt på mycket bra, vårt barn var mer än önskat har ju längtat efter barn mer eller mindre i många många år, jag lever i en mycket bra relation och har mycket gott socialt stöd, jag har aldrig varit med om något traumatiskt i mitt liv snarare varit väldigt besparad från jobbiga händelser som dödsfall m.m och vi har inga socioekonomiska bekymmer. Så varför drabbades jag? Inte kan väl förlossningen, som jag förvisso tyckte var sjukt jobbig men som jag ändå kunnat lägga bakom mig och nu ser som en häftig upplevelse, vara den enda bidragande orsaken? Ja det finns säkert något som utlöst det, men jag hade definitivt inga kända riskfaktorer. Lägg då till att vi fått en otroligt snäll dotter som alltid sover på natten, vi har hitills inte haft en enda natt som vi fått vara vakna mer än för amning och blöjbyte och som ofta nöjer sig med att suga på sin napp sittandes i babysittern. Känns ju bisarrt, att jag inte kunnat få njuta ordentligt av detta.
Min psykolog tror att det finns många små pusselbitar som kan förklara det. Skyhöga förväntningar, svårigheter med att hantera rollförändringar, känslostormar jag inte kunnat hantera och istället tryckt undan m.m
Något jag kommit på de sista dagarna är att jag, under mina år av barnlängtan, haft en rädsla för att jag inte ska kunna älska mitt barn. Jag har ofta tänkt på de känslor mammor beskriver, känslorna av att barnet är livets mening och att man inte kunnat föreställa sig ett liv utan barnet, och tänkt och uttalat "tänk om inte jag kommer känna det" och fått till svar att "självklart kommer du göra det". Nu blev det inte så direkt, det har snarare varit enormt svårt för mig att mobilisera fram känslor överhuvudtaget. Mina farhågor besannades. Undra om det finns något inom mig som "vetat" att jag inte är bra på att mobilisera känslor och därför har jag känt rädsla för ovanstående? Känns nästan läskigt att jag faktiskt funderat så mycket på detta förut. Eller det kanske många gör?
Ja, som ni märker har jag mycket funderingar, jag är en grubblare. Varför hit och varför dit. Jag önskar jag kunde vara mer här och nu, inte tänka så mycket.
Just nu funkar det för mig. Det kommer fortfarande dagar, eller delar av dagar, då jag inte mår bra. Då jag känner mig nerstämd och deppig. Men så kommer det även dagar då det liksom funkar, jag slipper känna att allt känns grått och trist. Men jag väntar fortfarande på glädjen, den riktiga glädjen över livet. Men den kommer nog så småningom. Jag blir däremot förbryllad över mig själv, jag har inte nån som helst rädsla över att bli gravid igen. Över att genomgå en förlossning. Jag känner mig tvärtom avundsjuk på de som är gravida, som har allt framför sig. Men min längtan tar slut vid förlossningen, eventuellt BB, och jag förstår ju att det är min hjärna som spökar, jag längtar efter det igen för att jag inte känner mig tillfreds med hur det blev denna gång. För det är ju inte så att jag vill ha ett till barn, inte nu. Jag önskar så att jag fick spola tillbaka tiden.
Jag har vid ett par tillfällen sista veckan verkligen känt kärlek för Ingrid, kärlek som gjorde ont i hjärtat. Jag vet nu hur det ska kännas. Tyvärr försvann det lika fort som det kom. När jag nu tittar på henne känner jag en känsla som är på väg att bubbla upp men så tar det stopp, precis som om känslan slår emot en vägg. Det verkar som att jag trycker undan mina känslor, men varför?? Är jag rädd för att känna? Så obegripligt allt är.
De senaste två månaderna har varit den jobbigaste tiden i mitt liv men det har nog vänt nu, det känner jag. Nu väntar jag bara på att jag ska bli riktigt glad, att jag ska fixa en dag hemma med min dotter utan att få panik, utan att känna att jag måste göra nått hela tiden. En dag då jag bara känner glädje i kroppen när jag vaknar och ser det positiva i att ha en hel dag framför mig med min dotter. Jag är trött på att vakna på morgonen och känna att det inte finns någon direkt anledning att stiga upp, att jag lika gärna kan ligga kvar i sängen till lunch. För jag antar att det inte är helt normalt att känna så, att vilja sova bort denna värdefulla mammaledighet.
Ja det där var en bråkdel av vad jag funderar och grubblar på, varje dag nästan hela tiden. Jag tänker alldeles för mkt, jag ältar och grubblar. Det är en del av min personlighet, som helt klart inte bara är till min fördel. Men nu är det på tiden att jag lär mig att bara koppla av, sluta fundera så jävla mycket!!
När man plötsligt förstår hur det ska kännas
Idag har det varit en annorlunda dag. Sakta men säkert går det framåt och för första gången sen Ingrid kom har jag varit uppriktig när jag säger att jag mår bra. Jag mår faktiskt psykiskt bra idag. Och det bästa av allt, jag förstår nu vad det innebär att känna kärlek för sitt barn. Jag vågar inte tro att det ska fortsätta att kännas bra men det känns såklart fantastiskt att jag äntligen vet. Nu vet jag att jag kan känna kärlek! Har dock känt mig ledsen ikväll, tårarna har runnit för första gången på nån vecka. Jag känner mig ledsen över att jag varit känslomässigt frånvarande Ingrids första 8 veckor. Jag är ledsen över att jag missat kärleken, den omedelbara kärleken. Men nu vet jag!
Att försöka förklara något jag inte själv förstår
Ikväll känner jag ett så stort behov av att skriva av mig. För trots att jag numera pratar med andra om hur jag mår har jag svårt att förklara, svårt att riktigt dela med mig. Jag tycker det är ganska jobbigt att prata om det fortfarande, därför är det så skönt att skriva. Jag kan prata med vår BVC sköterska och psykologen, de är ju liksom utomstående.
Jag vet och förstår att det är svårt för andra att sätta sig in i hur det är att inte kunna känna sig glad, att inte känna någon glädje över livet. I synnerhet när personen i fråga "verkar ha det så bra". Jag vet, jag har ju själv varit den andra som inte riktigt kunnat förstå. Och jag förstår väl egentligen inte nu heller. För jag tycker ju att jag har alla attribut som krävs för att jag ska vara lyckligast i världen. Men jag får inte fram känslan, glädjen. Känslorna är totalt instängda. Känner ingenting, över nånting.
Ingrids första månad var jag ett känslomässigt vrak. Jag grät hur mycket som helst. Vid nått tillfälle grät jag så ohämmat att det var riktigt läskigt, kunde inte ta tag i mig själv. Ringde Per i panik en dag när han jobbade och bad honom hjälpa mig, ringa till vår BVC sköterska och förklara läget. Jag fixade det inte själv. Tur jag har honom. Dessa fruktansvärt jobbiga känslor har nu avtagit, eller försvunnit helt och det har blivit en mer likgiltlig tillvaro, en tillvaro där jag utåt sätt fungerar normalt. Jag umgås med folk, jag handlar julklappar och stryker min rentvätt. Men jag känner ingenting, kan inte gråta, inte ens till riktigt känslomässiga inslag på TV/film vilket jag i vanliga fall verkligen gör. Det är så frustrerande att jag snart blir knäpp. Jag önskar mer än nått annat att jag kunde få ett sånt där lyckorus som jag så många gånger fått tidigare i livet. Ett enda litet lyckorus över Ingrid och jag skulle få hopp om att jag faktiskt nån gång kommer kunna känna den där oerhörda glädjen och kärleken jag så många gånger hört talas om.
Och sen är det den där ångesten som kommer och går. Vissa dagar har jag ångest hela tiden, andra dagar kommer ångesten i korta stunder och tar över min kropp. När det är som värst är det som att jag blir uppäten inifrån, det kryper i mig, jag mår illa, har ett hårt tryck över bröstet och känner hur hjärtat bultar. I de lägena kan jag inte tänka en enda positiv tanke. Det känns bara tungt. Efteråt blir jag skrämd över hur tungt det faktiskt kan kännas. Som tur är, är det inte så illa så ofta. Nu i helgen var en sån helg, det var fruktansvärt jobbigt. När jag vaknade på lördagen kände jag bara "usch". Sen fortsatte det så. Jag hade sån ångest att jag trodde jag skulle bli tokig. Och förmodligen märkte ingen det. Nej, jag är bra på att spela (tror jag?). Jag vet inte varför jag hela tiden ska hålla skenet uppe, men jag orkar inte erkänna för mig själv hela tiden heller, jag vill ju bara fungera normalt. Vi hade en mysig eftermiddag/kväll i lördags, jag och min syster. Vi bakade julgodis och försökte inbringa lite julkänsla med julmusik. Förmodligen märkte inte min syster hur hårt mitt hjärta bankade, hur illa jag mådde (eller gjorde du Tilda? förlåt för att jag inte sa något...) och jag vet inte varför jag inte sa något. Men jag vet ju att det kommer dagar då jag mår bättre, så jag strävar efter det. Igår mådde jag helt plötsligt bättre igen. Ingen ångest. Men fortfarande ingen lycka och glädje.
När det gäller Ingrid så tycker jag om henne så mycket. Jag vill henne allt gott som finns, tro inget annat. Och jag tycker om att mysa och busa med henne. Jag är stolt över henne. Min hjärna talar om för mig hur jag ska vara med henne, hur jag ska känna. Men jag känner det inte. Jag tittar på henne och tycker hon är sötast i hela världen, men jag känner ingen bubblande kärlek, ingen riktig lycka. Usch vad det känns tragiskt. Är så rädd att jag ska vara bitter över detta för resten av mitt liv. Men det är väl därför jag går till en psykolog. För jag ska kunna lägga detta bakom mig, det har jag bestämt.
Ibland driver jag mig själv till vansinne, i synnerhet på nätterna. Jag grubblar, ältar, grubblar och ältar. Jag tänker så mycket på hur jag mår att jag är övertygad om att jag framkallar mer ångest än vad jag egentligen har. När jag mår dåligt grubblar jag över varför jag mår dåligt just nu, vad i denna situation är det som är extra jobbigt? Och när jag mår bättre, inte har ångest, grubblar jag över varför jag mår bättre just nu. Är det på väg åt rätt håll nu? Är jag fri från detta? Jag tror faktiskt att jag tänker på hur jag mår 45 sekunder av varje minut. Hela tiden. Jag kan inte bara släppa det och bara vara. Det finns där hela tiden. Jävligt jobbigt. Som sagt, jag hjälper ju inte direkt mig själv.
Och det här med att prata med andra mammor (som inte vet hur jag mår) om upplevelsen av att bli förälder, är något jag inte borde göra men "det hör ju till" mammaledigheten. Jag orkar inte höra på när de pratar om de där känslorna de fått för sitt barn, att de skulle kunna hoppa framför ett tåg för barnets skull. Att de inte kan tänka tanken att lämna ifrån sig barnet några timmar, att de saknar sitt barn på natten om det inte ligger bredvid och den där oron.... Jag känner mig som världens sämsta mamma som inte kan instämma i detta. Självklart vill jag inte att något ska hända Ingrid, verkligen inte, men jag vet inte vad det innebär att känna att jag skulle sakna henne. Jag känner det inte. Fan. Jag vet att jag egentligen älskar Ingrid, men känslorna kommer inte fram. Jag blir så ledsen när jag tänker på det, jag vill ju också kunna känna det.
Jag skriver även om detta för att motverka det "tabubelagda". För visst, trots att jag är så öppen med hur jag mår här så känns det ändå lite "pinsamt": Eller det känns mer som ett personligt nederlag. Och jag vet att jag inte borde känna så, men gör det ändå. Det känns även som ett personligt nederlag att jag sen två veckor tillbaka äter antidepressiv medicin. Jag vägde det fram och tillbaka ett tag, om jag skulle börja äta "de fruktade tabletterna" men till slut, efter några riktigt jobbiga dagar bestämde jag mig att jag skulle göra det, om inte annat så för Ingrids skull. Jag var dock livrädd för de omtalade biverkningarna och det kändes som att jag stoppade i mig ett gift. Men än så länge går det bra, känner väl egentligen ingen större skillnad men jag vet ju också att det kan ta upp till en månad innan den positiva effekten kommer. Så jag väntar på det. Och under tiden försöker jag hålla fast vid de stunder och dagar då det känns ok, då jag faktiskt kan skratta i stunden och slipper känna ångest och nedstämdhet!
Hmm, det blev en del detta. Och det är med viss tveksamhet jag publicerar det. Det känns ganska utlämnande att dela med mig, men samtidigt är det ju just det som behövs. Både för min egen skull och för andra, som nån gång kanske hamnar i samma situation. För det känns lite lättare att veta att man inte är ensam om avsaknad av känslor, att inte kunna känna glädje under den mest händelserika tiden i sitt liv. Och idag, när jag haft en bra dag, kan jag faktiskt tänka att jag kommer att få tillbaka glädjen och att mina känslor för Ingrid kommer att komma fram, jag måste bara ge det lite tid.
Jag vet och förstår att det är svårt för andra att sätta sig in i hur det är att inte kunna känna sig glad, att inte känna någon glädje över livet. I synnerhet när personen i fråga "verkar ha det så bra". Jag vet, jag har ju själv varit den andra som inte riktigt kunnat förstå. Och jag förstår väl egentligen inte nu heller. För jag tycker ju att jag har alla attribut som krävs för att jag ska vara lyckligast i världen. Men jag får inte fram känslan, glädjen. Känslorna är totalt instängda. Känner ingenting, över nånting.
Ingrids första månad var jag ett känslomässigt vrak. Jag grät hur mycket som helst. Vid nått tillfälle grät jag så ohämmat att det var riktigt läskigt, kunde inte ta tag i mig själv. Ringde Per i panik en dag när han jobbade och bad honom hjälpa mig, ringa till vår BVC sköterska och förklara läget. Jag fixade det inte själv. Tur jag har honom. Dessa fruktansvärt jobbiga känslor har nu avtagit, eller försvunnit helt och det har blivit en mer likgiltlig tillvaro, en tillvaro där jag utåt sätt fungerar normalt. Jag umgås med folk, jag handlar julklappar och stryker min rentvätt. Men jag känner ingenting, kan inte gråta, inte ens till riktigt känslomässiga inslag på TV/film vilket jag i vanliga fall verkligen gör. Det är så frustrerande att jag snart blir knäpp. Jag önskar mer än nått annat att jag kunde få ett sånt där lyckorus som jag så många gånger fått tidigare i livet. Ett enda litet lyckorus över Ingrid och jag skulle få hopp om att jag faktiskt nån gång kommer kunna känna den där oerhörda glädjen och kärleken jag så många gånger hört talas om.
Och sen är det den där ångesten som kommer och går. Vissa dagar har jag ångest hela tiden, andra dagar kommer ångesten i korta stunder och tar över min kropp. När det är som värst är det som att jag blir uppäten inifrån, det kryper i mig, jag mår illa, har ett hårt tryck över bröstet och känner hur hjärtat bultar. I de lägena kan jag inte tänka en enda positiv tanke. Det känns bara tungt. Efteråt blir jag skrämd över hur tungt det faktiskt kan kännas. Som tur är, är det inte så illa så ofta. Nu i helgen var en sån helg, det var fruktansvärt jobbigt. När jag vaknade på lördagen kände jag bara "usch". Sen fortsatte det så. Jag hade sån ångest att jag trodde jag skulle bli tokig. Och förmodligen märkte ingen det. Nej, jag är bra på att spela (tror jag?). Jag vet inte varför jag hela tiden ska hålla skenet uppe, men jag orkar inte erkänna för mig själv hela tiden heller, jag vill ju bara fungera normalt. Vi hade en mysig eftermiddag/kväll i lördags, jag och min syster. Vi bakade julgodis och försökte inbringa lite julkänsla med julmusik. Förmodligen märkte inte min syster hur hårt mitt hjärta bankade, hur illa jag mådde (eller gjorde du Tilda? förlåt för att jag inte sa något...) och jag vet inte varför jag inte sa något. Men jag vet ju att det kommer dagar då jag mår bättre, så jag strävar efter det. Igår mådde jag helt plötsligt bättre igen. Ingen ångest. Men fortfarande ingen lycka och glädje.
När det gäller Ingrid så tycker jag om henne så mycket. Jag vill henne allt gott som finns, tro inget annat. Och jag tycker om att mysa och busa med henne. Jag är stolt över henne. Min hjärna talar om för mig hur jag ska vara med henne, hur jag ska känna. Men jag känner det inte. Jag tittar på henne och tycker hon är sötast i hela världen, men jag känner ingen bubblande kärlek, ingen riktig lycka. Usch vad det känns tragiskt. Är så rädd att jag ska vara bitter över detta för resten av mitt liv. Men det är väl därför jag går till en psykolog. För jag ska kunna lägga detta bakom mig, det har jag bestämt.
Ibland driver jag mig själv till vansinne, i synnerhet på nätterna. Jag grubblar, ältar, grubblar och ältar. Jag tänker så mycket på hur jag mår att jag är övertygad om att jag framkallar mer ångest än vad jag egentligen har. När jag mår dåligt grubblar jag över varför jag mår dåligt just nu, vad i denna situation är det som är extra jobbigt? Och när jag mår bättre, inte har ångest, grubblar jag över varför jag mår bättre just nu. Är det på väg åt rätt håll nu? Är jag fri från detta? Jag tror faktiskt att jag tänker på hur jag mår 45 sekunder av varje minut. Hela tiden. Jag kan inte bara släppa det och bara vara. Det finns där hela tiden. Jävligt jobbigt. Som sagt, jag hjälper ju inte direkt mig själv.
Och det här med att prata med andra mammor (som inte vet hur jag mår) om upplevelsen av att bli förälder, är något jag inte borde göra men "det hör ju till" mammaledigheten. Jag orkar inte höra på när de pratar om de där känslorna de fått för sitt barn, att de skulle kunna hoppa framför ett tåg för barnets skull. Att de inte kan tänka tanken att lämna ifrån sig barnet några timmar, att de saknar sitt barn på natten om det inte ligger bredvid och den där oron.... Jag känner mig som världens sämsta mamma som inte kan instämma i detta. Självklart vill jag inte att något ska hända Ingrid, verkligen inte, men jag vet inte vad det innebär att känna att jag skulle sakna henne. Jag känner det inte. Fan. Jag vet att jag egentligen älskar Ingrid, men känslorna kommer inte fram. Jag blir så ledsen när jag tänker på det, jag vill ju också kunna känna det.
Jag skriver även om detta för att motverka det "tabubelagda". För visst, trots att jag är så öppen med hur jag mår här så känns det ändå lite "pinsamt": Eller det känns mer som ett personligt nederlag. Och jag vet att jag inte borde känna så, men gör det ändå. Det känns även som ett personligt nederlag att jag sen två veckor tillbaka äter antidepressiv medicin. Jag vägde det fram och tillbaka ett tag, om jag skulle börja äta "de fruktade tabletterna" men till slut, efter några riktigt jobbiga dagar bestämde jag mig att jag skulle göra det, om inte annat så för Ingrids skull. Jag var dock livrädd för de omtalade biverkningarna och det kändes som att jag stoppade i mig ett gift. Men än så länge går det bra, känner väl egentligen ingen större skillnad men jag vet ju också att det kan ta upp till en månad innan den positiva effekten kommer. Så jag väntar på det. Och under tiden försöker jag hålla fast vid de stunder och dagar då det känns ok, då jag faktiskt kan skratta i stunden och slipper känna ångest och nedstämdhet!
Hmm, det blev en del detta. Och det är med viss tveksamhet jag publicerar det. Det känns ganska utlämnande att dela med mig, men samtidigt är det ju just det som behövs. Både för min egen skull och för andra, som nån gång kanske hamnar i samma situation. För det känns lite lättare att veta att man inte är ensam om avsaknad av känslor, att inte kunna känna glädje under den mest händelserika tiden i sitt liv. Och idag, när jag haft en bra dag, kan jag faktiskt tänka att jag kommer att få tillbaka glädjen och att mina känslor för Ingrid kommer att komma fram, jag måste bara ge det lite tid.
När det inte blir som man tänkt sig
I 9 månader var jag överlycklig, planerade allt in i minsta detalj, jag virkade, sydde och handlade, allt för att min lilla prinsessa skulle få det allra bästa. Jag drömde underbara drömmar om stunden hon kom upp på mitt bröst, när jag ammade henne för första gången och när vi fick ta med henne hem första gången. Jag längtade så mycket att jag ibland inte trodde att hon faktiskt skulle komma nån gång, att allt var just en dröm.
Och så kom dagen med stort D. Dagen jag sett fram emot med skräckblandad förtjusning. Och det blev inte som jag tänkt mig. Inte alls, inte ens i närheten. Förlossningen var en mardröm. När hon kom ut var jag så totalt slut både fysiskt och mentalt att jag inte kunde känna nånting när hon kom upp på mitt bröst. När jag sedan skulle amma henne första gången, skedde det i nån slags stress för tiden tickade på och vår barnmorska skulle snart gå av sitt pass. Jag minns inte mycket av den tiden. Jag var chockad och visste inte vad jag skulle känna. Hon var här. Verkligen. Livs levande och mådde bra. Jag förstod det aldrig. Pang bom ner till BB. Där vi blev avsläppta och inknuffade på att rum och fick i stort sett klara oss själva. Från att ha haft övervakning och någon hos sig konstant de senaste 14 timmarna blev vi nu lämnade helt själva, i flera timmar. Och vi hade vårt barn. Och jag kände ingenting.
Anledningen till att jag skriver detta är att jag sen förlossningen inte mått så bra. Jag har inte varit glad. Jag gråter mycket och känner mig som en dålig mamma. Jag längtar bara tillbaka till graviditeten, till förlossningen, så att jag ska kunna göra om allt på rätt sätt. Jag har dömt mig själv sjuhundratusen gånger för att jag inte känner så för mitt barn som jag borde göra. Jag känner mig ledsen mest hela tiden och känner att jag förlorat första tiden med min lilla flicka. Ingenting blev som jag hade trott. Jag har nu börjat inse och förstå att jag inte är ensam om detta, att må så här efter en förlossning. Däremot pratas det nästan aldrig om det. Allt man får höra är att allt är alldeles fantastiskt när man får barn, att man svävar på rosa moln och att det enda som är viktigt är ens barn. Ingenting annat spelar någon roll. Och just detta har jag ännu inte upplevt. Och det gör mig förkrossad.
Förlossningsdepression drabbar 1/10 mammor. Det hade jag aldrig kunna tro. Och inte heller kunnat tro att jag skulle vara en av dem. Men det är jag. Och jag vill ta mig ur detta. Vill inte må så här. Jag vill kunna njuta av min söta fina lilla tjej.
Med hjälp av vår alldeles fantastiska bvc sköterska har jag nu fått hjälp. Jag går hos en psykolog och hoppas kunna reda ut allt utan någon medicinsk hjälp. Enligt henne är det viktigt att jag berättar, berättar för de i min närhet och ältar min förlossning om och om igen, för varje gång jag gör det ska det tydligen bli lite lite bättre. Jag måste försöka minnas mina känslor och komma överens med dem, så att jag slutar längta tillbaka och kan börja se framåt igen. Därför öppnar jag upp mitt hjärta och skriver om det här. Det är fruktansvärt jobbigt att låtsas må bra när man inte gör det. Men jag har så ofantligt svårt för att prata om mina känslor med andra. Jag fick tvinga mig själv i måndags att berätta för min mamma. Per är den enda jag helt känner att jag kan öppna mig för, och så ska det ju inte vara. Men det handlar väl om någon slags skam och skuld, att visa att man är stark och klarar allt. Men jag har nu fått erfara att jag inte klarar allt. Ibland måste man söka hjälp.
