Att försöka förklara något jag inte själv förstår

Ikväll känner jag ett så stort behov av att skriva av mig. För trots att jag numera pratar med andra om hur jag mår har jag svårt att förklara, svårt att riktigt dela med mig. Jag tycker det är ganska jobbigt att prata om det fortfarande, därför är det så skönt att skriva. Jag kan prata med vår BVC sköterska och psykologen, de är ju liksom utomstående.

Jag vet och förstår att det är svårt för andra att sätta sig in i hur det är att inte kunna känna sig glad, att inte känna någon glädje över livet. I synnerhet när personen i fråga "verkar ha det så bra". Jag vet, jag har ju själv varit den andra som inte riktigt kunnat förstå. Och jag förstår väl egentligen inte nu heller. För jag tycker ju att jag har alla attribut som krävs för att jag ska vara lyckligast i världen. Men jag får inte fram känslan, glädjen. Känslorna är totalt instängda. Känner ingenting, över nånting.

Ingrids första månad var jag ett känslomässigt vrak. Jag grät hur mycket som helst. Vid nått tillfälle grät jag så ohämmat att det var riktigt läskigt, kunde inte ta tag i mig själv. Ringde Per i panik en dag när han jobbade och bad honom hjälpa mig, ringa till vår BVC sköterska och förklara läget. Jag fixade det inte själv. Tur jag har honom. Dessa fruktansvärt jobbiga känslor har nu avtagit, eller försvunnit helt och det har blivit en mer likgiltlig tillvaro, en tillvaro där jag utåt sätt fungerar normalt. Jag umgås med folk, jag handlar julklappar och stryker min rentvätt. Men jag känner ingenting, kan inte gråta, inte ens till riktigt känslomässiga inslag på TV/film vilket jag i vanliga fall verkligen gör. Det är så frustrerande att jag snart blir knäpp. Jag önskar mer än nått annat att jag kunde få ett sånt där lyckorus som jag så många gånger fått tidigare i livet. Ett enda litet lyckorus över Ingrid och jag skulle få hopp om att jag faktiskt nån gång kommer kunna känna den där oerhörda glädjen och kärleken jag så många gånger hört talas om.

Och sen är det den där ångesten som kommer och går. Vissa dagar har jag ångest hela tiden, andra dagar kommer ångesten i korta stunder och tar över min kropp. När det är som värst är det som att jag blir uppäten inifrån, det kryper i mig, jag mår illa, har ett hårt tryck över bröstet och känner hur hjärtat bultar. I de lägena kan jag inte tänka en enda positiv tanke. Det känns bara tungt. Efteråt blir jag skrämd över hur tungt det faktiskt kan kännas. Som tur är, är det inte så illa så ofta. Nu i helgen var en sån helg, det var fruktansvärt jobbigt. När jag vaknade på lördagen kände jag bara "usch". Sen fortsatte det så. Jag hade sån ångest att jag trodde jag skulle bli tokig. Och förmodligen märkte ingen det. Nej, jag är bra på att spela (tror jag?). Jag vet inte varför jag hela tiden ska hålla skenet uppe, men jag orkar inte erkänna för mig själv hela tiden heller, jag vill ju bara fungera normalt. Vi hade en mysig eftermiddag/kväll i lördags, jag och min syster. Vi bakade julgodis och försökte inbringa lite julkänsla med julmusik. Förmodligen märkte inte min syster hur hårt mitt hjärta bankade, hur illa jag mådde (eller gjorde du Tilda? förlåt för att jag inte sa något...) och jag vet inte varför jag inte sa något. Men jag vet ju att det kommer dagar då jag mår bättre, så jag strävar efter det. Igår mådde jag helt plötsligt bättre igen. Ingen ångest. Men fortfarande ingen lycka och glädje.

När det gäller Ingrid så tycker jag om henne så mycket. Jag vill henne allt gott som finns, tro inget annat. Och jag tycker om att mysa och busa med henne. Jag är stolt över henne. Min hjärna talar om för mig hur jag ska vara med henne, hur jag ska känna. Men jag känner det inte. Jag tittar på henne och tycker hon är sötast i hela världen, men jag känner ingen bubblande kärlek, ingen riktig lycka. Usch vad det känns tragiskt. Är så rädd att jag ska vara bitter över detta för resten av mitt liv. Men det är väl därför jag går till en psykolog. För jag ska kunna lägga detta bakom mig, det har jag bestämt.

Ibland driver jag mig själv till vansinne, i synnerhet på nätterna. Jag grubblar, ältar, grubblar och ältar. Jag tänker så mycket på hur jag mår att jag är övertygad om att jag framkallar mer ångest än vad jag egentligen har. När jag mår dåligt grubblar jag över varför jag mår dåligt just nu, vad i denna situation är det som är extra jobbigt? Och när jag mår bättre, inte har ångest, grubblar jag över varför jag mår bättre just nu. Är det på väg åt rätt håll nu? Är jag fri från detta? Jag tror faktiskt att jag tänker på hur jag mår 45 sekunder av varje minut. Hela tiden. Jag kan inte bara släppa det och bara vara. Det finns där hela tiden. Jävligt jobbigt. Som sagt, jag hjälper ju inte direkt mig själv.

Och det här med att prata med andra mammor (som inte vet hur jag mår) om upplevelsen av att bli förälder, är något jag inte borde göra men "det hör ju till" mammaledigheten. Jag orkar inte höra på när de pratar om de där känslorna de fått för sitt barn, att de skulle kunna hoppa framför ett tåg för barnets skull. Att de inte kan tänka tanken att lämna ifrån sig barnet några timmar, att de saknar sitt barn på natten om det inte ligger bredvid och den där oron.... Jag känner mig som världens sämsta mamma som inte kan instämma i detta. Självklart vill jag inte att något ska hända Ingrid, verkligen inte, men jag vet inte vad det innebär att känna att jag skulle sakna henne. Jag känner det inte. Fan. Jag vet att jag egentligen älskar Ingrid, men känslorna kommer inte fram. Jag blir så ledsen när jag tänker på det, jag vill ju också kunna känna det.

Jag skriver även om detta för att motverka det "tabubelagda". För visst, trots att jag är så öppen med hur jag mår här så känns det ändå lite "pinsamt": Eller det känns mer som ett personligt nederlag. Och jag vet att jag inte borde känna så, men gör det ändå. Det känns även som ett personligt nederlag att jag sen två veckor tillbaka äter antidepressiv medicin. Jag vägde det fram och tillbaka ett tag, om jag skulle börja äta "de fruktade tabletterna" men till slut, efter några riktigt jobbiga dagar bestämde jag mig att jag skulle göra det, om inte annat så för Ingrids skull. Jag var dock livrädd för de omtalade biverkningarna och det kändes som att jag stoppade i mig ett gift. Men än så länge går det bra, känner väl egentligen ingen större skillnad men jag vet ju också att det kan ta upp till en månad innan den positiva effekten kommer. Så jag väntar på det. Och under tiden försöker jag hålla fast vid de stunder och dagar då det känns ok, då jag faktiskt kan skratta i stunden och slipper känna ångest och nedstämdhet!

Hmm, det blev en del detta. Och det är med viss tveksamhet jag publicerar det. Det känns ganska utlämnande att dela med mig, men samtidigt är det ju just det som behövs. Både för min egen skull och för andra, som nån gång kanske hamnar i samma situation. För det känns lite lättare att veta att man inte är ensam om avsaknad av känslor, att inte kunna känna glädje under den mest händelserika tiden i sitt liv. Och idag, när jag haft en bra dag, kan jag faktiskt tänka att jag kommer att få tillbaka glädjen och att mina känslor för Ingrid kommer att komma fram, jag måste bara ge det lite tid.

Kommentarer
Postat av: Jenny

Ja herregud, snacka starkt av dig!! Självklart kommer du att känna allt du vill känna i sinom tid!!

Finns här för dig/er!! Kram

2011-12-14 @ 00:43:50
Postat av: M

Otroligt starkt av dig att skriva och berätta hur du känner, utan massa krussiduller!



Fick själv barn för ett par veckor sen och känner igen mig i många av de känslor som du skriver om! Tycker att det är modigt av dig att skriva och berätta, tror att det kan stötta många som befinner sig i samma/liknande situation! Att få barn är bland det största som händer, men det blir inte alltid som man tänkt sig! Vart är de rosa molnen och den härliga och underbara mammaledigheten?



Önskar dig allt gott och hoppas att du snart känner dig lite bättre! Många kramar!

2011-12-14 @ 09:45:54
Postat av: Sarah

Vilket otroligt bra skrivet inlägg! Får jag länka till din blogg? :) Kämpa på vännen, det kommer vända. Vad skönt att du får psykologhjälp, det är väldigt skönt att få prata med någon utomstående. Kram!

2011-12-17 @ 11:41:09
URL: http://uppochnervardag.blogg.se/
Postat av: Lotten

Vad modigt av dig att skriva om det så här öppet. Och så tidigt i din dotters liv.

Jag hittade just hit via Sarahs blogg och jag undrar också om jag får länka till dig?



Du är långt ifrån ensam. Det är många som känner som du och som har gått på den stig som du just nu trampar på.

Just i stunden är det så svårt så svårt att prata om det och att stå för det inför sina nära och mammorna som bara pratar om hur gulligt och puttinuttigt allting är.

Jag tror du gjorde ett klokt val som tagit hjälp så tidigt, så att du kan komma vidare snabbare och hitta fram till känslorna för Ingrid. För allra troligast kommer dem att komma. Du kommer att titta på henne och bara känna den där fantastiska kärleken. Men du kommer troligen inte märka hur den smyger sig på. Plötsligt en dag är den bara där. Då kan du också börja läka det som idag ger dig dåligt samvete. Skapa något bra och fantastiskt för dig och din dotter tillsammans för framtiden.

Ta hand om dig!

2011-12-27 @ 01:38:25
URL: http://lakandeforaldrar.wordpress.com/
Postat av: Lotten

lakandeforaldrar.se ska det vara.

2011-12-27 @ 01:40:46
URL: http://lakandeforaldrar.se
Postat av: Lotta Lindeborg

Hej, läser ditt inlägg och det är så mycket jag känner igen från första tiden med min dotter. Det där att hjärtat bankar och man försöker verka "normal", i en normal, "mysig" situation.. Tvekan kring medicinering (skulle det verkligen vara JAG som mådde bättre, eller var det i så fall bara medicinen..?) Andra mammor..

Min dotter är 5,5 år nu, och jag har en pojke på 2,5 år.

Det blir bättre! Jag lovar dig det. Även om det som är "normalt" också förändras naturligt med att få barn.

Jag längtade länge efter att få tillbaka mitt gamla liv, det som jag hade haft. Det kommer aldrig tillbaka. Så är det ju, men det ligger just i detta, att det som var, det hade ändå inte funnits. Livet förändras, med eller utan barn. Jag har ju skrivit en bok om mina upplevelser, och har med andra mammors berättelser. Vill du får du gärna skriva till mig (e-post). Jag har skickat till förlag, men OM den blir antagen, går det säkert att ta med! Blir den inte antagen kommer jag att ge ut den själv.

Kram

2012-01-12 @ 12:27:59
URL: http://samach1973.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0