Tårar

Idag fäller jag tårar av sorg över allt som varit men även tårar av glädje över det jag har. Blandade känslor, oerhört förvirrande.


stress

Fy vilket humör Ingrid haft idag. Hon har INTE varit sig lik alls. Gapar och skriker, kan inte vara still en enda sekund, rastlös och kort stubin. Var hos min psykolog idag och på vägen dit i bussen satt Ingrid och skrek allt vad hon kunde nästan hela tiden, alltså inte gråtskrik utan mer "lyssna på mig" skrik. Och när vi kom till psykologen frågade hon mig hur jag kände mig idag, "stressad" svarade jag eftersom Per börjat jobba idag och hon märkte det väldigt tydligt på Ingrid. Tänk om det är så att barnen så lätt påverkas av föräldrarnas humör? Obehaglig tanke, för jag tror inte jag visar så tydligt att jag är stressad. Men förmodligen utstrålar jag väl stress. Nu tror jag i och för sig att Ingrid även hamnat i nästa utvecklingssprång då det mesta stämmer in så jag hoppas innerligt att det går över snart. Otur att det kommer första dagen efter semestern när man drar hela lasset större delen av dagen.... känner mig helt slut!
 
en vanlig min idag

Fruktsallad

Sitter och äter frukost, fruktsallad. Nu är det dags att ta tag i de där många extrakilon som graviditeten, depressionen och de där tabletterna jag äter orsakat mig!! Jag har gått upp 7,5 kg sen i april, det är INTE ok. Äter ny medicin sen några veckor och har slutat amma. Spelar garanterat stor roll i det hela :(


watch, wait, wonder

Jag är en människa med skyhöga krav på mig själv. Och inte har det blivit bättre sen jag blev mamma. Jag vill att min uppfostran av Ingrid ska vara perfekt, jag vill att hon ska bli trygg med mig och i sig själv, att hon blir självständig men ändå nära mig, att hon litar på sig själv m.m Jag lyssnar och litar till den forskning som görs inom barnpsykologin, jag tycker det är intressant och i de allra flesta fall oerhört relevant. Till saken hör dock att jag är alldeles för självkritisk och dömande mot mig själv. Jag tvivlar på mig själv, om jag gör rätt i olika situationer eller om jag skulle sagt något annorlunda. I varenda situation där uppfostran på något sätt är med överanalyserar jag allt jag säger. Om Ingrid ramlar och slår sig så hon gråter, då tänker jag miljoner tankar under tiden jag tröstar henne, borde jag sagt så? känner hon sig tillräckligt uppmärksammad nu? Idag när jag skulle spänna fast henne i vagnen sa jag "nu måste mamma spänna fast dig så du inte ramlar ur vagnen" och direkt när jag sa det tänkte jag om jag verkligen borde ha sagt det på det sättet eller om jag skulle lagt fram det på ett annat sätt. Detta är så otroligt jobbigt, jag kan inte lita till mig själv och slappna av.
 
Under tiden jag gått hos min psykolog har jag fått med mig massor av bra tips på hur man fostrar ett tryggt barn. Som tex är att man aldrig ska smita när barnet inte ser när man ska iväg nånstans, man ska alltid, trots att barnet gråter hejdlöst, säga "hejdå älskling, mamma ska bara åka och handla och jag kommer snart hem" tex. På så viss blir barnet tryggt med att mamma kommer alltid tillbaka. Ett annat exempel är om barnet gråter, då ska man aldrig avleda utan låta dem gråta, man ska visa intresse för barnet när det gråter och istället försöka förstå varför det är ledset. Jag tycker detta är jättevikta saker och önskar mer än nått annat att jag kan följa detta. Men ändå tvivlar jag på mig själv...
 
Idag när vi var hos psykologen gjorde vi nått som heter watch, wait, wonder. Allt fokus var på Ingrid. Hon fick sitta och leka i 15 min och jag skulle vara helt närvarande, delvis deltagande men på Ingrids villkor. Psykologen satt och observerade oss. Det som var fascinerande med detta var att så länge jag satt bredvid Ingrid och inte ägnade mig åt nått annat än hennes lek så satt hon still i säkert 10 min och lekte jätteduktigt och koncentrerat med stapelbunkar. När 15 min gått skulle vi återgå till att prata, jag och psykologen, och med ens så slutade Ingrid att vara intresserad av bunkarna. Då kunde hon inte sitta still ,skulle krypa iväg på annat hela tiden eller komma upp i min famn. Ett väldigt tydligt exempel på hur viktigt det är att några stunder varje dag ägna sitt barn full uppmärksamhet, utan TV, utan radio, utan mobil. Det kändes bra att psykologen iakttog oss och hon tyckte att jag gjorde allt rätt, inget konstigt, känns ändå bra att höra när man tvivlar på sig själv som mamma... 
Vi ska göra denna metod två ggr till så får vi se om jag får ut mer av det.
 
lovely

Det här med graviditetskilon, ett erkännande

I slutet av graviditeten var jag så peppad på att få börja träna, jag längtade efter långa barnvagnspromenader och styrketräning. Jag skulle äta nyttigt och gå ner alla mina graviditetskilon fort. Och så kom Ingrid och min värld blev mkt mörk och tung. Att gå ut med barnvagnen var en lika stor utmaning för mig som att bestiga mount everest. Bara en långsam promenad till affären fick mig att må illa, känna ångest och bara vilja lägga mig ner och gråta. Jag klarade inte av det. Jag minns en dag då jag lovat Per att jag skulle ut och gå, så jag tvingade mig men det var hemskt. Jag tyckte alla människor såg så lyckliga ut men kunde inte fatta varför. Jag gick hem och grät värre än nånsin. Första veckorna efter att Ingrid kom hade jag ingen aptit överhuvudtaget så jag gick ner många kg den tiden. Jag sov mig igenom frukosten och åt väl först runt 14 tiden när magen skrek. Så småningom blev det tvärtom. Om jag tex endast hade ett besök inplanerat till BVC en dag och skulle behöva vara själv i några timmar innan per kom hem fick jag panik. Jag gick så långsamt jag kunde på vägen hem och ångesten växte sig allt starkare och starkare. Jag såg ingen annan utväg än att gå till affären och köpa godis, gå hem och lägga mig i sängen och tröstäta. Det var så det började, mitt fruktansvärda självdestruktiva beteende. Sen dess tröstäter jag, godis, kakor onyttig mat, jag mår psykiskt dåligt om jag inte får äta nått gott på kvällen, då känns allt helt meningslöst. Detta mår jag SÅ dåligt över och skäms nått fruktansvärt. Men jag klarar inte ändra mig, det går inte. Jag har ingen motivation över huvudtaget. HELT sjukt är det. Jag skäms över hur jag ser ut, vill inte träffa folk jag inte sett på ett tag, avskyr soliga dagar för jag vägrar visa mig i bikini. Jag har blivit den person jag vägrade att bli. För ett par månader sen kom motivationen plötsligt, jag drog ner på allt onyttigt och började gå ut och gå snabba promenader. Jag gick ner några kilon men så sjönk jag ner i mörkret igen. Träffade min läkare som trodde jag behövde ytterligare en tablett. MEN, med denna tablett går de allra flesta upp en massa i vikt sa hon. "Men det viktigaste är ju att du mår bra, vikten kan du ta tag i sen" sa hon. Jag fick panik. Visste inte vad jag skulle göra, nu när jag äntligen tagit tag i problemet. Men jag började med tabletten eftersom jag inte orkade må som jag gjorde och med det försvann motivationen igen. Ska jag ÄNDÅ gå upp i vikt kan jag ju lika gärna börja äta det jag vill igen, så det gjorde jag. Medicinen fungerade dock inte på mig, jag blev en zombie som inte vaknade av Ingrid på natten, var mer död än levande på dagen så jag slutade med den. Men fortsatte med tröstätandet. OCh där är jag nu. Jag tror inte jag kommer må psykiskt bra förens jag trivs i mig själv igen men jag vet inte hur jag ska hitta motivationen när jag inte mår bra, ett ekorrhjul. Det känns lite hopplöst. Jag mår dåligt när jag ser smala mammor med barn yngre än Ingrid, då känner jag mig ännu mer misslyckad. Jag ska få börja i KBT snart och träffa en psykiatriker, kanske kan det hjälpa mig att ändra mitt tankemönster så att jag blir mig själv igen. Jag hoppas det. För så som det är nu är inte hållbart, orkar inte med mig själv så länge till. Jag skäms som fan men publicerar detta ändå, för kanske kan det hjälpa mig till att ta tag i det, om alla vet, kanske kan jag känna ett "jag ska allt bevisa för alla att jag kan" nån gång. Jag hoppas det.

rough times

Det är tungt nu på många sätt och vis. Igår fick Ingrid tillbaka utslagen hon hade för två veckor sedan. Det började precis på samma sätt som sist så jag ringde till BVC direkt, hon hjälpte mig med en tid till barnläkarmottagningen så vi var där idag. Det var två jobbiga timmar där. Jag är själv förkyld, har ont i halsen och i hela kroppen, Ingrid är SÅ grinig och otillfreds med allt och det var ju inte direkt snabba puckar som gällde där. Svetten rann på mig när jag försökte underhålla en trött, grinig men ändå aktiv (?) liten tjej medan vi väntade på läkarna och alla som skulle se henne. Pricken över i:et var när de skulle ha ett urinprov, hur lätt är det på en skala på en 8-månaders? I 45 min satt jag med ett plastmugg mellan benen på Ingrid och väntade på de små dropparna, som aldrig kom. Fick göra allt som stod i min makt för att hålla henne still. Så vad kom de då fram till? Ingenting, typ. Det är ingen som kan säga vad det är. Denna gång kollade två erfarna barnläkare på henne men de hade inte heller sett nått liknande, de tyckte dock att det var "ett spännande fall" jo jag tackar jag!! de konsulterade en hudläkare som sa att det förmodligen är virusorsakat... känns ju inte så kul att det kommer igen bara.. Fick inget kortison denna gång då läkarna gärna inte ger det till barn, utan vi ska vänta och se vad som händer under helgen. Om utslagen är kvar på måndag ska vi tillbaka dit för utökad provtagning. Och utslagen har bara blivit värre under kvällen och Ingrid är snorig, hostig och kinkigare than ever. Vägrar sova, bara gråter. Usch, man är en totalt slut mamma ikväll vill jag lova. Har väl snittat ett par timmars sömn de senaste tre nätterna. Det är ingen höjdare att vara både fysiskt och psykiskt sjuk samtidigt som man ska ta hand om en krävande, sjuk 8 månaders dotter hela dagarna. När blir det bättre???

babbel och svammel

Ännu en dag är till ända, skönt. Jag tycker dagarna är väldigt sega just nu. Av många orsaker. Trötthet, nerstämdhet, humörsvängningar hos dottern, mindre planer än vanligt, vill att det ska bli torsdag så jag kan få prata ut hos psykologen och nedräkning till Pers semester om 2 veckor. Aldrig har väl en vecka gått så långsamt. Fortfarande bara tisdag? Sommaren kom idag, vädergudarna lyssnade på min klagan igår. Sommaren är här, den period jag trott skulle vara positiv för mig, att allt skulle bli lättare då. Men det verkar inte som att det spelar nån roll. Det är upp och ner ändå. Men nu tror jag iallafall att Pers 5 veckor långa semester kommer vara guld värd, DET längtar jag efter! Hoppas inte jag blir besviken ännu en gång bara, som så alltid sista tiden, alltid dessa höga förväntningar på allt. Men vi försöker att inte planera så mycket inför semestern, vi ska ta dagen som den kommer. Vara hemma, vara bara vi 3, känna oss som en liten familj. Göra sådant vi känner för när dagen kommer. Jag hoppas innerligt att jag kan få ett inre lugn av detta. Det ska iallafall bli OTROLIGT skönt att inte vara ensam om ansvaret över Ingrid från 7-17:30 varje dag. Tänk att jag kommer att få flera timmars egentid - mitt på dagen om jag vill!! Hallelujamoment på det! =)
 
Idag har vi haft en diversedag. Vi var ett par timmar hos en tjej jag lärt känna från mammagruppen och fikade och Ingrid fick busa av sig. Vi har promenerat in till stan (i dåliga skor, aj mina fötter) och vi har träffat Ingrids favoritmoster :) Ikväll var jag och syrran och shoppade loss på H&Ms rea (till mig själv, inte ett enda plagg till Ingrid, när hände det sist??) nu ska jag nog klara sommaren ut i min alldeles för stora postgraviditet+förlossningsdepressionskropp.... Och nu under den senare delen av kvällen har jag ägnat mig åt en av de få saker som varit/är som terapi för mig sen Ingrid föddes. Ok, skratta inte nu... men jag kopplar av, känner mig lugn och blir nöjd av att..... Stryka kläder! I synnerhet Ingrids kläder. Jag vet, det är sjukt. Men att stryka hennes små fina kläder jag med omsorg valt ut, det känns speciellt för mig. Jag var så himla noga med hennes kläder när hon låg i magen, så på nått sätt håller jag kvar vid den känslan när jag stryker dem. Jag är fruktansvärt dålig på att hålla ordning i min egen garderob, men när det gäller Ingrids är det helt annorlunda. Där hänger klänningarna fint på rad, nystrukna och fina. Nått av det enda som gör mig lite glad i sinnet nu för tiden (jag vet, det ÄR sjukt.... min hjärna är lite knepig nu för tiden).
 
Nu ska jag nog krypa ner i sängen, förmodligen väntar ett par timmars kämpande med att somna i vanlig ordning. Att det ska vara så svårt att somna? Jag får ju ångest av att gå och lägga mig, för hur kul är det at ligga där med alla tankar, värmevallningar och kissnödighetsattacker? Nä inte särskilt. Godnatt!
 
 

förbannad

Jag blir så förbannad och provocerad på bloggar där allt är såååå himla underbart och perfekt och puttinuttigt och gulligt. Fattar inte varför jag plågar mig med att läsa det. Men kan det verkligen vara sååå himla himla himla bra jämt? Nä jag tror det är bullshit!
 
Och alla nyblivna mammor som bloggar, jag hoppas de inser att alla verkligen inte tycker att livet blomstrar i början.  Och att det kan vara fruktansvärt jobbigt att läsa om denna glädjebubbla när man själv inte alls, ens i närheten, känt så. Mina tårar rann när jag läste Carolina Gynnings blogg häromdagen, och det var inte pga att jag kände mig rörd över hennes vackra ord utan av avundsjuka, sorg och ångest för att inte jag fick uppleva det som hon så vackert skriver om!! Orättvist!!!!

Tisdag

Ingrid är en gladfis idag och mamman är ledsen efter ett jobbigt besök hos psykologen. Ibland blir det för mkt för att orka bära det...


dipp

Jag har inte skrivit så mycket om hur jag mår sista månaderna. Har mått relativt bra den mesta av tiden, känslorna för Ingrid överrumplade mig när hon var ca 4 månader och jag fick äntligen känna det som jag så länge lägtat efter att känna. Dock har jag de senaste veckorna hamnat i en liten dipp... jag orkar inte prata med nån om det, berättar det inte för så många, vet inte varför, men jag pallar inte. Och jag vill inte prata om det heller så jag skriver det här. Det går på autopilot när man frågar mig hur jag mår "Bra" är så lätt att säga och jag slipper utveckla det. Jag antar att det är att vänta, sådana här dippar... Men ändock blir jag besviken och uppgiven. När ska jag få må helt bra?? Jag är i alla fall tacksam för min läkare som tar mig på allvar. Ska nu testa att lägga till en annan medicin utöver det jag redan har, det känns förjävligt att det behövs men men... Jag vill dock klargöra att det inte känns jobbigt hela tiden utan vissa dagar och vissa stunder på dagen, framförallt på morgonen. Men jag har bra dagar, dagar som känns som vanligt.... så det är lite svårt att "ta på" vad det är jag känner och inte känner. Vilken röra. Ja, så är läget just nu.

tröttare än tröttast

Jag är så vansinnigt trött idag. Har knappt sovit nått de senaste nätterna så idag får jag leva på kaffe känns det som. Jag måste lära mig att komma i säng i tid på kvällarna. Går oftast inte och lägger mig förns närmare 24... och så har jag alltid svårt för att somna. Klockan var nog 01 när jag slocknade inatt för att vakna vid 02 av Ingrid som ville äta. 5:30 var det dags igen för amning och klockan 07 är Ingrid klarvaken och vill inte alls sova. Så mellan 07 och 10 idag låg jag och frenetiskt försökte få busungen att somna men hon ville hellre leka med nappen än suga på den. 10 gick jag till slut upp och klunkade i mig kaffe, 30 min senare slocknar Ingrid och sover fortfarande. Och nu kan ju inte jag sova, ska strax ut och gå med en tjej från föräldrargruppen. Suck suck.
Det känns även som att mitt besatta "jag-måste-hitta-på-nått-varje-dag-liv" sen Ingrid föddes börjar slå tillbaka. Nu blir jag stressad som fan om jag har för mycket planerat vilket bara skapar ångest. Jag känner att jag skulle behöva en hel vecka att bara vara hemma, ta igen all "förlorad" tid med Ingrid och bara mysa. Nu VILL jag det, det ville jag inte innan :( Nu är det nog dags att sakta ner tempot lite och bara vara i nuet.

Tänk att det skulle ta nästan 4 månader innan jag på riktigt förstod kärleken till dig.....

kvällssvammel

Jag suger på att uppdatera bloggen. Har inte haft någon lust senaste dagara. Jag har inte heller skrivit så mycket om hur jag mår sista tiden, har lite fått lite kalla fötter. Vet inte varför. Men det känns lite obehagligt när jag inte alls vet vem som läser. Men ibland känns det som att jag struntar i vem som läser, som nu tex och då uppstår behovet av att skriva av mig.

Så hur mår jag då? Det går så otroligt mycket upp och ner. Verkligen. Vissa dagar är riktigt bra dagar, andra dagar är det pest. Fortfarande. Åh vad tröttsamt det är. Vill må helt bra nu, alla dagar hela tiden. I måndags hade jag en riktigt bra dag, kanske bästa dagen sen Ingrid föddes, men i tisdags sjönk jag ner i gen och har väl först idag kommit upp igen. Så läskigt att det från ena dagen till den andra bara kan ändras sådär. I måndags fick jag helt plötsligt tillbaka lusten för vissa intressen, kände mig till och med inspirerad, men i tisdags var det helt borta igen. Jag får fortfarande panik när jag tänker på den närmsta framtiden, kommande vecka, och fixar inte vetskapen om att alla dagar "ser likadana ut". Jag vet inte varför. Och fortfarande är det så att jag mest längtar efter att gå till bvc, vilket vi bara gör en gång i månaden numera, och att träffa psykologen. Och till psykologen har jag bara två ggr kvar, och det känns skitjobbigt. Jag har verkligen hängt upp mitt liv efter de tillfällena jag gått dit, veckan har liksom kretsat kring det, räknat ner dagarna och på så sätt kunnat stå ut... Jävligt konstigt och störande för jag tror att det ställer till hur jag mår just nu.

Känslorna för min lilla prinsessa växer sig iallafall starkare och starkare och det är väl egentligen först nu jag har börjat förstå hur det kan kännas... den där kärleken, den finns där oftare och oftare, men hur jag mår påverkar även det... Men jag vet nu att jag aldrig vill vara utan henne, aldrig. Nu har jag börjat tycka det är mysigt att ha henne hos oss i sängen på natten, det ville jag inte i början och då sov hon alltid i sin egen säng. Men nu får jag skuldkänslor när jag tänker på det och har därför låtit henne sova hos oss trots att hon egentligen inte "behöver" det. När jag tog upp det med min psykolog fick jag svaret "sorry, men det tåget har gått" hehe. Och det är väl sant, så jag försöker skärpa till mig och lägga henne i vaggan iallafall. För tydligen är det vid 4 månaders ålder som det börjar bli viktigt att införa rutiner kring sömnen.

Men över lag är det nog bättre, det tror jag. För när jag tänker på första tiden med Ingrid ser jag bara en tung grå massa, för det var så det kändes då. Då var allt dystert, trögt och ledsamt. Nu känns det bara så vissa stunder. Dock har jag fortfarande en sån där jobbig gnagande känsla inom mig, som om nått hemskt har hänt/ska hända, nästan hela tiden. Den är med mig för det mesta... försvinner ibland men när jag tänker på det kommer den tillbaka. ja den kallas väl ångest.

min fina fina älskling

I want to be high on life

Det är inte bara tre månader sen Ingrid kom till världen, det är ju även tre månader sen allt blev alldeles upp och ner för mig. Tre månader sen jag insåg att jag inte är den starka person jag trott att jag varit. Fy fan vilka tre månader det varit. Helt jävla sjukt. Aldrig någonsin har jag varit med om känslor som flyger och far, kors och tvärs utan att kunna ta på dem. Känslor som tyvärr inte varit så positiva som jag hoppats på. Tänk att det ska vara så svårt att bli mamma.

Igår när vi var och såg Anna Ternheims spelning kände jag att jag levde för första gången sen Ingrid kom. Jag kände mig som mig själv igen. Jag insåg det när spelningen närmade sig sitt slut, då började tårarna rinna. Fy fan vad tragiskt att jag kände att jag levde när Ingrid inte var med. Jag känner mig så instängd här hemma att jag ibland bara vill skrika. Jag längtar efter den dag när jag vaknar på morgonen och känner mig hög på livet. Den där känslan av att livet är förbannat bra. Många många gånger har jag känt så tidigare i livet. Det kan ha varit under den där promenaden nere vid älven, när solen skiner och vattnet glittrar. Eller när jag tänkt på allt roligt man haft framför sig. Eller den där fredagskvällen när vi suttit här hemma med levande ljus och ätit god mat. Varför kan jag inte få fram de känslorna nu?! Jag blir snart galen.

Det är svårt att förklara hur jag mår. Ibland önskar jag att jag var fysiskt sjuk istället, det är så mycket enklare att förklara den "smärtan". Men det går upp och ner och jag fixar livet, det gör jag. Jag kan vara himla social och trevlig, jag kan göra allt jag ska (men har kanske inte så stor lust till det) men inte är det den äkta Emelie som gör det. Jag är inte helt sann i min framtoning, i alla fall inte alltid. Vissa dagar är bra andra dagar skit. Upp och ner. Jag kan uppskatta mycket. Att träffa vänner, att se en bra film, att fotografera Ingrid, leka i photoshop, äta god mat. Men något fattas mig; glädjen över livet.

känslor


det är svårt det här med känslor. önskar så mycket att det hade blivit bra från början...


foton och tårar

Idag har jag tagit tag i något jag skjutit på framtiden länge, som jag gruvat mig inför. Alla bilder på Ingrids första veckor. Har nu suttit och gått igenom bilderna vi tog på henne de två första veckorna och gråtit floder. Usch vad ledsen jag blir när jag tittar på bilderna. Jag inser att jag inte minns henne så väl från första tiden. Jag minns tack vare bilderna. Men jag kan inte komma ihåg hur det kändes att hålla i henne, vad hon luktade, hur hon såg ut. Jag var så fokuserad på mig själv, att jag mådde skit både fysiskt och psykiskt att jag inte orkade känna efter vad jag kände för Ingrid och njuta av henne. Hon var ju så snäll, hon bara var där bredvid mig och gjorde inget väsen av sig. Jag behövde inte engagera mig så mycket i henne. Ibland kan jag fundera på om det hade varit bättre om hon hade haft större krav på oss, inte varit så självständig. Kanske hade jag tvingats känna efter då, och inte varit så självfokuserad.... Jag vet inte.... Svårt. I vilket fall så ska jag iallafall framkalla lite bilder nu, måste ta tag i det där fotoalbumet som ligger och samlar damm.

Lite bilder på en inte ens en vecka gammal Ingrid.





slö dag

Har blivit förkyld igen. Jumlars. Känner mig enormt seg med halsont och snuva. Dagen har därför spenderats mestadels i sängen. Första dagen på 2 månader som jag är hemma en hel dag utan planer. Med tanke på att jag känner mig lite sliten så kan jag faktiskt inte heller tänka mig något annat just nu. Och ute regnar det och det inbjuder ju definitivt inte till en promenad. Så jag fortsätter nog så här. Och kan inte låta bli att tycka att livet är förbannat tråkigt.

Oj vilken dag

Oj vilken uttömmande dag det varit idag. Idag har jag nog inte gjort annat än pratat, pratat och pratat. Skönt är det. Först hos läkaren. Sedan en mycket givande timme hos psykologen. Och i eftermiddag/kväll en massa timmar med Malin. Ibland behövs det verkligen. Bara spy ut allt man känner. Det betyder så mycket att ha så fina vänner som jag har, som verkligen bryr sig, som finns där när det behövs. Börjar gråta bara jag tänker på det.

Den senaste veckan har varit jätte tung. Ett bakslag. Det har känts som att jag bara gått omkring i en dunkel tillvaro, i en dimma. Jag har fixat dagarna men har hela tiden haft en riktigt jobbig känsla inom mig. Har tänkt otroligt mycket, funderat på varför varför varför. Har knappt sovit på nätterna. Bara velat ligga i sängen och gråta, men det tillåter jag mig inte att göra så ofta. Vilken tur att det då kommer dagar som idag, när det plötsligt känns lite lättare. Det kände jag redan när jag vaknade imorse. Den första tanken jag har när jag vaknar på morgonen brukar vara vägledande för hur dagen kommer att bli. Och idag kändes det helt plötsligt inte lika tungt att gå upp, trots en enorm sömnbrist. Sen tror jag även att det har hjälpt att få prata av mig så otroligt mycket som jag gjort idag. Skönt. Nu hoppas jag nästa bakslag inte ska bli lika tungt som detta varit....för det var riktigt otäckt vissa stunder. Otäckt att inte kunna känna nån glädje över huvudtaget, att inte kunna se något positivt med livet. Nä det går inte förstå hur det känns att vara i en depression förens man varit där, det är en sak som är säker. Hade aldrig kunnat föreställa mig detta....

föräldrargrupp

Idag började vår föräldrargrupp. Jag gick utan Per, han jobbar ju. Hade verkligen sett fram emot det, lära känna andra mammor som praktiskt taget bor grannar med oss, men det var sådär. Temat var första tiden hemma. Jag satt mest och hade ångest över att jag skulle få frågan hur jag upplevt första tiden hemma. Vad skulle jag säga liksom. Att få höra de andra prata om hur fantastiskt och häftigt allt varit trots vakna nätter och kolikbarn var bara jobbigt att höra. Inget stämde med min erfarenhet. Men de andra föräldrarna var väldigt pratglada och hade mycket att säga så jag sa ingenting. Vilken kul person de måste tycka att jag är.... Men de verkade onekligen trevliga och framöver ska jag nog kunna bidra mer.

Ikväll har vi badat lillskruttan. Hon älskar det. Tyvärr går det ungefär 5 sekunder efter att hon är torr och påklädd tills hon spyr ner hela sig. Jisses, den tjejen kan spy alltså. La en rejäl kaskadspya under föräldrargruppsträffen, på halva mig och en stor del av golvet. Härligt.



lördag 7 januari

Idag har det varit en ganska jobbig dag. Tung och ledsam. Hade ingen lust alls att gå upp i morse. Klockan 11 tvingade Per upp mig till framdukad frukost. Hade nog kunnat sova hela dagen. Vi har annars inte gjort så mycket vettigt idag, städade klart det vi inte orkade med igår och tog en sväng in till stan. Hade egentligen ingen lust alls men jag vet ju att det alltid känns så mycket bättre när man väl är igång med dagen. På stan fikade vi och kikade lite i affärer men Ingrid var inte alls sugen på stan idag. Det var nog första gången som hon inte sov hela tiden i vagnen och i bilen. Hon har varit lite gnällig och inte alls särskilt tillfreds idag. Var då tvungen att ta fram boken "Att se och upptäcka världen, 7 utvecklingssprång under barnets första år" och mycket riktigt, vid 11-12 veckors ålder är ett utvecklingssprång och som vanligt stämmer det precis med Ingrid. Bara att stå ut i några dagar tills det är över. Inte för att det egentligen är särskilt jobbigt, hon har ju definitivt ingen skrikperiod men kräver vår uppmärksamhet nästan hela tiden och vill helst bli omkringburen.

Idag på stan. Ingrid är som allra nöjdast när hon får stå i våra knän.


Något som hjälper mig att koppla bort hur jag mår är att sitta framför datorn, greja med min blogg, läsa andra bloggar och leka i photoshop. Satte mig därför en stund i eftermiddags när vi kom hem från stan med att ändra lite i bloggen, inget avancerat och jag är sådär nöjd men jag har länge velat ändra headern eftersom att Ingrid numera inte längre bor i magen. Tryck F5 om det inte syns någon skillnad.



nattbabbel

Nu när det är nytt år borde jag väl kanske göra som så många andra, en årskrönika över 2011. Men jag brottas fortfarande så mycket över mina känslor från förra året. Jag är väldigt bra på att trycka undan mina känslor så att jag inte minns dem. Jag minns det jag gjort, men inte hur jag mått. Jag vet, tror mig veta, att jag den 1 februari 2011 var lycklig, den dag vi fick veta att vi skulle bli föräldrar. Jag minns dock inte känslan, men visst var jag väl lycklig!? Och jag tror även att jag kände lycka de kommande månaderna, gravidmånaderna, men jag minns det inte. Jag minns förväntan och längtan, men inte glädjen. Jag önskar att jag skrivit dagbok, en dagbok där jag verkligen formulerade om mina känslor till ord, för att kunna komma ihåg. Kanske var jag så fokuserad, så planerande inför bebisens ankomst att jag glömde av att stanna upp och känna efter vad jag egentligen kände. För jag kan inte komma ihåg!

Den 21 oktober är ju dagen jag kommer minnas för alltid. Det är ju stort att föda ett barn, en otrolig upplevelse. Obeskrivlig. Men här är jag, tyvärr, säker på vad jag kände. Tomhet. Det gör mig så ledsen. Jag kände, så fort Ingrid var ute, en saknad. Jag saknade graviditeten, att ha allt det roliga framför mig. Min och Pers gemensamma längtan efter ett barn. Jag hade varit så otroligt planerande i mitt sätt under graviditeten, eller det är väl sån jag är alltid, så det antiklimax som uppstod var för mycket för mig att hantera. All planering, all längtan var plötsligt borta. Det är konstigt att när det jag önskat mest inträffar så känns livet helt plötsligt meningslöst och glädjelöst. Det är sorgligt att jag inte kan säga att 2011 var det lyckligaste och bästa året i mitt liv. Jag kan inte förstå varför jag ska ha så svårt för att se allt det roliga och underbara jag har framför mig.

För varje dag som går så öppnas mitt hjärta upp en bit i taget för att släppa in Ingrid. Långsamt går det men jag känner att hon nu finns där. Vissa stunder svämmar mitt hjärta över av känslor för att i nästa stund vara alldeles stumt. Än kan jag inte säga att hon är det bästa som hänt mig, för det känns inte riktigt så ännu. Jag vet egentligen inte vad som är det bästa som hänt mig. Kan inte komma på det. Om det är något jag ser fram emot så är det den dag när jag lagt allt detta bakom mig, blivit en starkare person, en mamma som älskar sitt barn villkorslöst och som känner glädje över att få vakna upp till ytterligare en ny dag med sin dotter och inte en mamma som vill att julhelgen ska försvinna så fort som möjligt så att det kan bli fredag, den dag hon ska träffa psykologen. För det är något jag egentligen inte förstår, varför det enda jag längtar efter och ser fram emot är de dagar jag går till bvc och psykologen. Psykologen har sin teori över det, jag är tveksam...

Jag hade inte alls planerat att det återigen skulle bli en lång utläggning om mina tankar och funderingar, men här sitter jag mitt i natten och känner mig inte ett dugg trött med alldeles för mycket tankar och funderingar som gnager i min skalle så jag kände att jag måste få ur mig dem, om jag ska kunna somna. Förstår om man inte orkar läsa igenom mina ganska så deppiga inlägg i denna blogg... men jag skriver för min egen skull.

Här är Ingrid 4 dagar gammal och vi är på väg tillbaka till förlossningen för PKU prov och hörselscreening.

Jag kan fortfarande inte titta på bilder från Ingrids första tid, när hon var en liten plutt, utan att börja gråta. Alla de känslor jag upplevde första veckorna kommer tillbaka varje gång.


Tidigare inlägg
RSS 2.0