Idag har det varit en annorlunda dag. Sakta men säkert går det framåt och för första gången sen Ingrid kom har jag varit uppriktig när jag säger att jag mår bra. Jag mår faktiskt psykiskt bra idag. Och det bästa av allt, jag förstår nu vad det innebär att känna kärlek för sitt barn. Jag vågar inte tro att det ska fortsätta att kännas bra men det känns såklart fantastiskt att jag äntligen vet. Nu vet jag att jag kan känna kärlek! Har dock känt mig ledsen ikväll, tårarna har runnit för första gången på nån vecka. Jag känner mig ledsen över att jag varit känslomässigt frånvarande Ingrids första 8 veckor. Jag är ledsen över att jag missat kärleken, den omedelbara kärleken. Men nu vet jag!