Ingen bebis än och jag är på bristningsgränsen. Seriöst. Jag trodde a.l.d.r.i.g. att det skulle vara så jobbigt att gå över tiden men det är det. För jävla jobbigt. Varje sekund känns som minuter, varje minut som timmar och timmar blir dagar. Långsamt är bara förnamnet. Blir lika förbannad varje morgon när jag vaknar och inser att inget hänt under natten. Jag får dagligen höra klyshor såsom "densom väntar på nått gott....." "njut av er sista tid tillsammans...." "passa på och sov....."  "ja ja, hon kommer ju inte stanna där innte för evigt..." och jag förstår ju att det ÄR så. Och jag vet att ingen menar något illa alls utan bara försöker peppa, men jag kan inte ta till mig dessa klyshor nu. Jag skiter i om jag får sova, jag är gärna vaken hela tiden bara jag får min bebis.