Så hur mår jag då? Det går så otroligt mycket upp och ner. Verkligen. Vissa dagar är riktigt bra dagar, andra dagar är det pest. Fortfarande. Åh vad tröttsamt det är. Vill må helt bra nu, alla dagar hela tiden. I måndags hade jag en riktigt bra dag, kanske bästa dagen sen Ingrid föddes, men i tisdags sjönk jag ner i gen och har väl först idag kommit upp igen. Så läskigt att det från ena dagen till den andra bara kan ändras sådär. I måndags fick jag helt plötsligt tillbaka lusten för vissa intressen, kände mig till och med inspirerad, men i tisdags var det helt borta igen. Jag får fortfarande panik när jag tänker på den närmsta framtiden, kommande vecka, och fixar inte vetskapen om att alla dagar "ser likadana ut". Jag vet inte varför. Och fortfarande är det så att jag mest längtar efter att gå till bvc, vilket vi bara gör en gång i månaden numera, och att träffa psykologen. Och till psykologen har jag bara två ggr kvar, och det känns skitjobbigt. Jag har verkligen hängt upp mitt liv efter de tillfällena jag gått dit, veckan har liksom kretsat kring det, räknat ner dagarna och på så sätt kunnat stå ut... Jävligt konstigt och störande för jag tror att det ställer till hur jag mår just nu.

Känslorna för min lilla prinsessa växer sig iallafall starkare och starkare och det är väl egentligen först nu jag har börjat förstå hur det kan kännas... den där kärleken, den finns där oftare och oftare, men hur jag mår påverkar även det... Men jag vet nu att jag aldrig vill vara utan henne, aldrig. Nu har jag börjat tycka det är mysigt att ha henne hos oss i sängen på natten, det ville jag inte i början och då sov hon alltid i sin egen säng. Men nu får jag skuldkänslor när jag tänker på det och har därför låtit henne sova hos oss trots att hon egentligen inte "behöver" det. När jag tog upp det med min psykolog fick jag svaret "sorry, men det tåget har gått" hehe. Och det är väl sant, så jag försöker skärpa till mig och lägga henne i vaggan iallafall. För tydligen är det vid 4 månaders ålder som det börjar bli viktigt att införa rutiner kring sömnen.

Men över lag är det nog bättre, det tror jag. För när jag tänker på första tiden med Ingrid ser jag bara en tung grå massa, för det var så det kändes då. Då var allt dystert, trögt och ledsamt. Nu känns det bara så vissa stunder. Dock har jag fortfarande en sån där jobbig gnagande känsla inom mig, som om nått hemskt har hänt/ska hända, nästan hela tiden. Den är med mig för det mesta... försvinner ibland men när jag tänker på det kommer den tillbaka. ja den kallas väl ångest.