nytt år

Ja då var det ett nytt år, Ingrid har fått fira in det nya året för första gången och det gjorde hon vaken i mitt knä. Vi hade en lugn nyårsafton hos vänner som bjöd på middag. Det mest spännande med den kvällen var självklart att Ingrids alldeles färska kompis valde att börja bege sig ut mitt under middagen. Men han klarade det nya året med 3 timmars marginal! Fantastiskt roligt och häftigt!! <3 Honom längtar vi verkligen efter att träffa!

Ingrid var på ett strålande humör hela kvällen!

Ingrid var så fin i grön manchetser klänning och blus från Zara som hon fått från mina jobbarkompisar.

själv skålade man i coca-cola...

Och vad har då det nya året att erbjuda? Massor såklart. 2012 är året när så mycket kommer att ske med Ingrid. Hon kommer lära sig sitta, krypa, stå, antagligen gå. Hon kommer att växa och bli en egen liten personlighet. Det går inte riktigt förstå allt som kommer att hända.

I år har jag inga nyårslöften. Det enda jag önskar är ett lyckligt år!

Jag får ofta lite panik över hur mycket jag skriver här i bloggen om hur jag mår. Det känns otäckt för jag vet ju egentligen inte vem som läser. Men att skriva är terapi för mig. Det hjälper. Och egentligen ska jag ju inte skämmas överhuvudtaget över hur jag mår. Men ändå gör jag det, lite grand. Men jag fortsätter nog ett tag till, men det vore trevligt att få veta vilka som brukar läsa, då antalet kommentarer inte alls stämmer överens med antalet besökare.

Man kan summera mitt (väl)befinnande som upp och ner, ner och upp och så ner igen. När det är upp känner jag mig inte nere, inte ledsen, jag vill hitta på saker och jag tycker om att mysa och busa med Ingrid. Men något saknas ändå hela tiden. När det är ner är det mörkt, tungt, trögt. Jag kan inte tänka en enda positiv tanke och jag vill egentligen bara ligga i sängen, helst gråta utan att jag vet varför. Men det är inte långt ner så jätte ofta. Kanske ett par dagar i veckan. Ibland går det faktiskt över om jag får gråta ordentligt. Konstigt det där. Ångest har jag till och från hela tiden. Jag har svårt att ta tag i saker, får ångest av att tänka på att utföra vardagssysslor som att laga mat och städa, hellre låter jag hemmet förfalla. Men då får jag ångest av att det är stökigt. En jäkla ond spiral, he he.

Men som sagt, jag tror nog att det är upp lite oftare än vad det var förut. Jag kan ha roligt, i vissa stunder mer än andra. När det är upp kan jag se fram emot saker. Men det där som saknas då? Det blev ganska klart för mig under nyårshelgen. De dagarna var det ner för mig, vekligen. Jag läser många mamma bloggar, som fick barn förra året, och i alla deras "nyårskrönikor" står det att 2011 var det bästa året nånsin, de fick barn. Jag önskar att jag också kände så. Men det gör jag inte. Jag tror jag har glömt av hur det känns att vara lycklig. Har jag nånsin varit lycklig? Jag tänker ofta att lycka är en fasad, ett hittepå och att alla som säger att de är lyckliga bara tror att de är det. För jag kan inte tänka att lycka existerar, när jag inte kan känna det.

Oj började han komma under middagen!! vad häftigt!! Och snabb förlossning då?? Jag har en del att göra...har du bil ngn dag får du hemskt gärna komma hit?? Jag ska förbereda allys kalas i veckan, baka städa m.m och plugga. Men veckan efter det kan vi åxå ses... jag har inte koll på den veckan ännu bara. Examination på fredagen och en gekåstr ngn av dagarna troligtvis måndag. Men som sagt har du bil får då så gärna komma hit en sväng!

Hej, jag har hittat in till din blogg och har börjat följa den, anledningen är att jag känner igen mig i mycket och på så sätt känner man sig inte så ensam i det man går igenom. Kämpa på! :) /A

Att jag läser vet du nog redan ;) Nu lämnar vi 2011 bakom oss med förhoppningar om att 2012 ska bli ett betydligt mycket bättre år! Och det ska vi se till att det blir! :)

Jag läser din blogg & har gjort ett tag... skriva är terapi för mig också, tyvärr kan jag inte vara så öppen i min blogg som jag ibland skulle vilja :/

Jag läser också till och från, fast det har jag redan skrivit kanske.. När jag läser går jag tillbaka och läser igenom det du skrivit, men det blir inte varje dag.

Jag förstår dina tankar kring hur öppen du kan/vågar vara på bloggen. Själv var jag verkligen inte det om mina känslor när jag hade det som jobbigast. Det blev mycket annat jag skrev om, men inte de innersta känslorna, vilket jag ändå tycker att du beskriver bra.



Jag saknade ett forum där jag lätt kunde känna igen mig med andra i liknande situationer och nu har jag startat en facebook grupp som är sluten. Den heter Läkande föräldrar och du (och andra som också tycker att de hör hemma där) får självklart söka upp den och begära att få gå med i gruppen.



Det är som sagt en sluten grupp så det är bara de som är med i gruppen som kan läsa vad som skrivs.Tanken med gruppen är att vara ett stöd för de som är eller har varit i en förlossningdepression. Att ha någon att prata med om känslor och funderingar som kanske inte känns okej att skriva om där vem som helst kan läsa.



ta hand om dig. Och välkommen dit, om du vill.

Jag läser din blogg. :P