Den senaste veckan har varit jätte tung. Ett bakslag. Det har känts som att jag bara gått omkring i en dunkel tillvaro, i en dimma. Jag har fixat dagarna men har hela tiden haft en riktigt jobbig känsla inom mig. Har tänkt otroligt mycket, funderat på varför varför varför. Har knappt sovit på nätterna. Bara velat ligga i sängen och gråta, men det tillåter jag mig inte att göra så ofta. Vilken tur att det då kommer dagar som idag, när det plötsligt känns lite lättare. Det kände jag redan när jag vaknade imorse. Den första tanken jag har när jag vaknar på morgonen brukar vara vägledande för hur dagen kommer att bli. Och idag kändes det helt plötsligt inte lika tungt att gå upp, trots en enorm sömnbrist. Sen tror jag även att det har hjälpt att få prata av mig så otroligt mycket som jag gjort idag. Skönt. Nu hoppas jag nästa bakslag inte ska bli lika tungt som detta varit....för det var riktigt otäckt vissa stunder. Otäckt att inte kunna känna nån glädje över huvudtaget, att inte kunna se något positivt med livet. Nä det går inte förstå hur det känns att vara i en depression förens man varit där, det är en sak som är säker. Hade aldrig kunnat föreställa mig detta....