förbannad

Jag håller med dig. Å andra sidan kan min blogg också bli ganska pluttenuttig ibland. Men jag tror att det fortfarande är då "tabu" att inte direkt hamna i den där glittriga rosa bubblan när man nyss har blivit mamma. Folk förstår inte.
Jag minns en gång när Amy var 2-3 veckor och vi masade oss ner på stan och träffade folk. Det hade vart ett hemskt dygn. Folk kom fram och frågade "ååh visst är det underbaaart?" jag svarade - Nej. Jag har haft ett förhöjning dygn, ungen har skrikit och bajsat konstant. Jag fick blickar som att jag var helt väck i huvudet, för det jag beskrev var ju inte alls gulligt, underbart och rosabubbligt. Uppenbarligen är det det enda man får prata och berätta om. Annars är man konstigt.
Konstigt - enligt mig - är att samhället inte kommit längre än så.

SV; Tack snälla du!

ja, det är verkligen orättvist att inte alla känner den där lyckan man gör nu i början.. Men det är ju inget man kan råför.. :/
Ledsen att du känner som du gör! :(
Ta hand om dig! KRAM

Förstår hur du känner. Och jag tycker det är jättetråkigt att höra att du inte har känt det där.

Själv måste jag säga att vi har haft ett otroligt lättsamt och underbart år. Jag kan säga utan att vilja dig något illa att vi kan räkna på en hand våra jobbiga nätter. Jag är jätteglad för det men har aldrig tagit det för givet. De första 6 månaderna med Lo sa vi varje kväll att "inatt kommer nog Lo vara vaken..".

Hon har alltid varit oförskämt glad och nöjd. Jg önskar verkligen att alla fick uppleva det.

Men däremot blir jag också förbannad. Just för att det "inte är okej" att tycka att första tiden är tråkig/jobbig/stressig mm.
Det är inte accepterat, tyvärr.

Jag minns att jag skrev någon gång om att jag var trött på bloggen.. gissa om jag fick många påhopp, jotack. Jag fick ju inte vara trött för jag fick minsann sova på nätterna mm
Det många glömde var att jag då aldrig fick/får vila på dagen. Lo är i gång 110% från 07.00 - 20.00 men ca en halvtimmes paus.

Det finns tyvärr alltid dem som har det bättre och dem som har det värre.

Hoppas att du snart kan få känna på den där glädjebubblan, även om den kommer lite sent.

KRAM!

Jag vet precis vad du menar. Har slutat läsa "puttinutt"-bloggar. Tänkte gå in på Gynnings blogg bara för att du skrev så, men näe jag skiter i det! Jag blir så ledsen när jag läser om allas glädjebubblor..och avundsjuk, precis som du. varför fick jag inte känna så?? :(

Hej Emelie
Jo, det kan vara svårt att veta vilka människorna är när man inte har de blåa smurf-kläderna på sig :)
Ja, jag har väl haft det jobbigt egentligen sedan vecka 14 i graviditeten men att det försvann ett tag, eller iaf dämpades mycket under sista månaden/månaderna för att sedan komma tillbaka efter Theodor föddes. Har inte velat skriva så mycket tidigare, då allt kändes så fult och tabu, vilket det iofs fortfarande gör till stor del, men skriver numera lite om hur jag känner. Är sååå imponerad av att du har vågat skriva ut så mycket som du gjort, har vart inne och läst lite under din kategori "känsligt". Många liknande tankar, några värre några inte...
Jag har förlossningsdepression som det så fint heter, men som känns som ett fånigt pyttigt namn på det som jag upplever.
Jag hittade din blogg för bara ett par dagar sedan, via läkandeföräldrar.se sidan. Visste inte först om jag ville skriva något här om att jag hittat dig eller inte, då jag inte visste hur varken du eller jag skulle ta det. Om det skulle vara konstigt, känsligt eller något annat. Känns så surrealistiskt allting. Det är ju också en av grejerna, att jag numera oroar mig så enormt för vad andra ska tycka och tänka om mig. Kommer hon tycka att det är jobbigt att jag skriver, som vet vem hon är? Kommer hon att tycka att jag är efterhängsen. Haha, så många fåniga och knäppa tankar. Men så insåg jag att det är en blogg, den ligger ute och går att hitta, precis som min, och om någon som jag känner läser och känner igen sig i någonting eller har några tankar vill jag ju veta att den personen läser. Så...
Men jag har mått skit, varit helt sjukskriven och är numera "bara" sjukskriven 25%, käkar medicin och ska motionera. Men jag mår bättre. Jag har insett att Theodor har det bra hos oss och inte behöver andra föräldrar, jag har insett att jag har en plats här och att jag som alla andra förtjänar att må bra. Även om det tydligen ska ta jäkligt mycket längre tid för mig....
Ja, vet inte vad jag vill ha sagt eller något med det här, men det är ju så det rör sig i huvudet. Upp och ner. Tvivel och herr Ågren...