Fick sova ända till 11 idag, vilket var mycket skönt. Det är tacksamt att ha en morgontrött dotter som mer än gärna somnar om så fort hon fått i sig det hon vill ha.

Var ute och promenerade med en tjej från föräldrargruppen och hennes son i eftermiddags, vi gick till Linné och satt ute och fikade (!!!). I december liksom, 5 dagar innan jul. Galet. Skönt att komma ut på dagarna, tänka på annat och få frisk luft.

En glad tjej idag på morgonen!! :)

Varit hos psykologen idag igen och som vanligt efteråt känner jag mig helt uttömd. Och inte blir det bättre av tröttheten och förkylningen. Blir därför en mkt lugn kväll idag med hämtmat, ingen här hemma orkar laga mat. Men pizza kan ju vara nog så gott ;)

Förresten, idag fyller Ingrid 8 veckor. 8 veckor!!! Tiden har verkligen gått fort, det har varit 8 väldigt konstiga veckor..... snacka om att livet blir annorlunda när man får barn!!

Idag är en bra dag. Har varit och hälsat på på jobbet, det var jullunch. Det var så roligt och så mysigt att träffa alla igen. Jag saknar verkligen mitt jobb så himla mycket. Det känns som att jag förlorat en stor del av mig själv faktiskt. Förut var jag inte bara Emelie, då var jag även sjuksköterskan Emelie, en roll som betydde väldigt mycket för mig. Jag var stark som sjuksköterska, drivande, kunnig, omtyckt. Jag hade mycket inflytande på jobbet och kände att det jag gjorde verkligen spelade roll. Nu är jag bara mamma. Visst jag är flickvän, dotter, syster m.m men mammarollen är så övervägande. Jag har inte funderat så mycket på detta förut, men det slog mig när jag var på väg hem att jag verkligen saknar den delen av mig. Kanske bidrar detta till mina svårigheter för att riktigt känna lycka nu? För att jag inte känner mig hel?
Men som sagt, idag mår jag ganska bra. Det känns lite lättare, inte så tungt. Jag hoppas att det vänder nu, att förra helgen var botten nådd och nu går det bara upp. Kanske med vissa bakslag men förhoppningsvis går bakslagen inte ner lika djupt. Jag har en stark vilja, det har jag alltid haft, och det hjälper mig nog. Jag vill!!!

Idag är Ingrid 7 veckor. Kan inte fatta att det redan gått 7 veckor... usch, jag tycker tiden går alldeles för fort.

Idag var vi på BVC igen och nu väger vår lilla skrutta 5140 gram :) Hon tjockar på sig. Följer sin kurva alldeles perfekt, känns skönt. Eftersom Ingrid aldrig äter på natten så är det skönt att veta att det fungerar ändå!

Som synes på bilden ovan älskar vår lilla tjej att bada. Annat som hon uppskattar är att sitta och prata med mamma och pappa, det är inte alls lika roligt att ligga ensam längre. Nu vill hon ha uppmärksamhet. Börjar vi prata med henne gurglar hon så sött (bakom nappen, för den sitter alltid i) och börjar skratta. Korta stunder går det bra att ligga i babygymet och häromdagen började hon prata med kaninen som hänger i gymet, så söt.

Får hon chansen, och då menar jag antingen när hon åker vagn eller bil, så sover hon flera timmar i sträck. Men, det duger bara när det rör på sig. Stannar vagnen, ja då vaknar Ingrid. Men hon somnar så fort det börjar röra på sig igen.

Som sagt, tiden rusar fram och jag hänger inte med. Det händer så mycket hela tiden och jag önskar inget hellre än att jag kunde vrida tillbaka klockan, till den dagen då hon skulle födas.

Och så lite bilder på sötnosen. På ena bilden nedan har hon på sig den något för stora men fina overallen som hennes mormor och morfar köpt till henne i London. Sååå fin, måste ju användas och vad gör det om den är lite stor?

Jag känner verkligen att jag har haft tur, tur som träffat på de allra underbaraste och mest godhjärtade människorna som finns i vården. När vi skulle välja BVC valde vi mellan 2 st. Den ena är där jag gick på MVC, en ganska stor med många sköterskor. De har dock väldigt mycket att göra och vad det verkar kaotiskt, men det kändes tryggt när man kände till vårdcentralen och lokalerna. Den andra är en liten BVC med endast 2 sköterskor och ganska ny, kände inte till så mycket om dem. Vi beslutade oss dock för att gå till den mindre BVCn och det är jag glad för. Det är så mysigt och personligt. De engagerar sig verkligen. Och vår BVC sköterska är fantastik. Jag har aldrig träffat en mer godhjärtad och engagerad människa inom vården, hon ger så mycket. Jag känner mig sedd, bekräftad och trygg. Hon har även samarbete med den läkare jag går till, som även är Ingrids läkare, och även hon är fantastisk. Hon lyssnar, förstår, stressar inte, ser och bekräftar. Och slutligen har vi den psykolog som BVC sköterskan rekomenderade, även där känner jag att jag haft tur. Hon brinner verkligen för det hon gör, det märks. Alla borde nån gång få gå och prata med en sån människa, oavsett om man mår dåligt eller inte, för vi har nog alla våra små spöken vi behöver bearbeta. Jag tänker verkligen ta tillfället i akt att komma ur detta som en mycket starkare människa och jag är övertygad om att psykologen kan hjälpa till med detta.

Det var tur vi valde den BVC vi valde, annars hade jag kanske inte fått så bra hjälp som jag nu fått. Jag är tacksam.

Idag var vi iallafall där och Ingrid följer verkligen sin kurva perfekt. Skönt!

Ingrids viktuppgång:

Vikt: 3740 gram

Längd: 52 cm

huvudomfång: 33 cm

Vikt: 3555 gram

Vikt: 3750 gram

Vikt: 3990 gram

Huvudomfång: 36.4 cm

Vikt: 4198 gram

Huvudomfång: 37.2 cm

Vikt: 4358 gram

Vikt: 4480 gram

Längd: 56 cm

Huvudomfång: 37.8 cm

Vikt: 4692 gram

Vikt: 4852 gram

Längd: 57.5 cm

Huvudomfång: 38.6 cm

I övrigt är Ingrid en otroligt snäll tjej. Det är hon verkligen. Hon skriker nästan aldrig, och gör hon det är hon väldigt lätt att trösta. Hon sover mycket, men har såklart fler och fler vakna stunder på dagen. Hon äter var tredje timma på dagen. På kvällen äter hon mellan 22:00 och 23:00, därefter lägger vi henne i hennes vagga och hon somnar av sig själv. Behöver inte vaggas eller ammas till sömn. Sedan sover hon nästan alltid 6-8 h innan hon vaknar och vill äta. Därefter brukar det fungera att lägga tillbaka henne i vaggan och hon somnar om, men ibland får hon ligga kvar i vår säng. Sover sedan i ca 3-4 timmars intervall fram till dess vi går upp.

Hon älskar verkligen att ligga på skötbordet och börjar alltid skratta när hon får syn på mobilen som hänger ovanför.

Det enda jobbiga är att hon mår illa efter att hon äter, gnyr och vrider på sig en bra stund tills hon antingen rapar riktigt högljutt eller kräks. Sen brukar det bli bra.

Och sen var det jag, och det är som det är. Tråkigt, jävligt trist, är mitt spontana uttryck. Jag ligger ofta och grubblar på nätterna (för trots att Ingrid sover har jag svårt att sova) och kan inte räkna ut varför i hela fridens namn jag inte kan få känna lycka och glädje. Varför jag bara känner ångest och likgiltlighet. Jag har ju allt jag vill ha. En snäll otroligt fin dotter, en underbar sambo, en underbar familj och fantastiska vänner. Inga "bekymmer" what so ever. Jävligt märkligt. Blir nästan förbannad. Så onödigt. Denna tid skulle ju bli den bästa i mitt liv. Men nu har jag väl sugit åt mig all den hjälp jag kan få och till jul SKA jag må bra. Är nu halvtidssjukskriven ett par veckor så Per kan vara hemma 2 dagar i veckan. Känns skönt med lite "avlastning". Det märkliga i detta är nämligen att jag får panik på tanken att vara ensam på dagarna. Jag måste träffa människor. Jag försöker planera in så mycket jag kan. Jag måste ha en anledning att stiga upp på dagarna. Ska vi till BVC kretsar dagen kring det, likaså de dagar jag träffar psykologen eller läkare. Det känns helt galet att detta är jag, att detta drabbat mig. Trodde jag aldrig. Har svårt att acceptera det. Varför ska man vara så stolt? Fixa det utan hjälp? Fånigt kan man tycka. Men nu får det vara slut på fånerierna. Nu vill jag må bra.

Ingrid-status:

- Vikt idag: 4692 gram

- 56 cm lång

- Ler och har börjat "prata"

- äääälskar att ligga på skötbordet

- har börjat titta på mobilen som hänger över skötbordet

- fixerar blicken (har iofs gjort det ett par veckor redan)

- är ett litet marvrak som formligen vräker i sig när hon får chansen, både bröst och flaska går bra

- sover relativt bra på natten, kräver max ett mål på natten, oftast runt 4:00 tiden. Har då somnat mellan 22:00 och 23:00. Har till och med sovit hela natten igenom några gånger! Får gäääärna fortsätta så

- somnar så fort jag lägger henne i vagnen

- åka bil är också ett bra sömnmedel

- nappen är hennes bästa vän, världen rasar samman om den åker ut, vilket den ofta gör på natten vilket håller hennes mamma vaken stundtals

Hur är då mamma-status?

Upp och ner som en berg och dalbana. Mest ner. Ibland känns det ok, som att det är på väg åt rätt håll men så kommer det ett bakslag och det blir tungt. På morgonen är det jobbigast, har jag inget för mig på dagen är det svårt att ta sig ur sängen på morgonen. Därför försöker jag planera in så mkt som möjligt, så jag har något att göra på dagarna. Det får mig att komma igång med dagen och tankarna skingras lite, trots en jobbig klump i hela maggropen. Tyvärr känner jag ingen riktig glädje för något :( Det som jag annars älskar att göra känns likgiltligt. Men jag gör det ändå, för jag vet att jag måste! Jag tror inte att de som träffar mig märker att det är något som gnager innanför mitt skinn, jag är bra på att låtsas, att ha en fin fasad. Om någon frågar hur jag mår vet jag inte vad jag ska svara. Jag klarar inte prata om hur jag egentligen mår utan att känna för att lägga mig under täcket och gråta som ett barn. Blä vad trött jag är på att känna så här. Men jag tar alla chanser jag får att bli bättre, så jag hoppas såå innerligt att det ska hjälpa snarast!!

All for now - jag uppdaterar när jag känner för det.

Men det där med att vara själv med henne hela dagarna är jag som sagt inte så förtjust i så förhoppningen är att jag nästan vaje dag ska ha nån liten planerad sak att göra som får dagen att bli lite roligare (låter kanske hemskt att jag inte tycker det är "roligt" att vara hemma med min dotter, klart jag tycker, men för att jag inte ska bli totalt understimulerad måste jag göra något varje dag) . Idag var det tex premiär för en tur på stan. Men jag kände mig extremt obekväm i att åka spårvagn med henne själv, därför följde syrran med. Tur det. På väg hem från stan (var där bara i 1.5h) blev lillan panikhungrig (trots att hon åt precis innan jag gick hemifrån) och gallskrek. Då blev jag rejält stressad och det är inte det lättaste att hitta ett café eller liknande i stan där man bara kan springa in med barnvagn och skrikande bebis och amma. Så jag bar henne till hållplatsen, hoppade på nästa vagn men hon fortsatte att skrika. Till slut pallade jag inte, så vi gick av vid järntorget och gick till Burger king där jag kunde amma henne. Därefter var hon världens mysigaste bebis igen. Stackarn! Inte lätt att vara på stan med en novis till mamma,

Igår var vi förresten på BVC för första gången (första mötet med BVC sköterskan var ju här hemma). Ingrid växer så det knakar. Upp drygt 200 gram på 5 dagar. Stora tjejen väger nu 4198 gram.

Än så länge fungerar sömnen ganska bra för Ingrid. Igår testade vi för första gången att lägga henne vaken i vaggan vid 21:45 efter amningen (tidigare har vi lagt oss samtidigt som henne, och då i vår säng pga att undertecknad haft svårt att slita mig ifrån henne, men det börjar bli bättre nu). Vi var själva uppe till 22:30 och fixade och grejade lite inne i sovrummet med tvätt och så, så vi var nära och kunde stoppa i nappen när den åkte ut (det är nämligen förödande för vår lilla tjej när nappen åker ut). Och faktiskt, hon somnade till sut av sig själv och sov till 00:30 då det var dags för ett nytt mål mat. Vi vill gärna att det ska fungera att låta henne somna själv, att inte behöva vagga henne till sömns så det var bra att det fungerade. Sen om det kommer att fortsätta vara så "enkelt" återstår ju att se, men vi ska iallafall fortsätta med samma metod och förhoppnigsvis vänjer hon sig vid det!

Något annat som hon har förstått är behovet att bajsa, helst vid varje amningstillfälle. Det syns direkt när det är bajs på gång, då sparkar hon med benen och grymtar lite lätt. Då gör det ont i mammas hjärta, jobbigt att se när min bebis har det lite jobbigt trots att det inte är frågan om några skrik. Illamåendet efter hetsätningen är också påtaglig, grimaserar ordentligt och vantrivs något otroligt tills rapen kommer upp. Men sen är hon nöjd och kan somna gott igen.

Det är ett rent nöje att följa denna lilla tjej och lära känna henne. Vi börjar redan förstå oss på henne och hennes signaler och det är en fantastisk känsla när man märker att det bästa hon vet det är att ligga hos mamma och pappa och mysa. Då rinner mammas tårar.